Vi pratade om den där teorin om att beroende på vilken blodgrupp man har, äter man olika och har olika matallergier. Den skulle kunna förklara varför vissa är allergiska mot gluten och mjölk medan andra inte; för att man härstammar från bönder eller jägare. ”Men de har visat att den teorin inte stämmer.” Min spontana reaktion blev: ”Nej, jag som så gärna ville tro på den! Vad ska jag nu tro på?”

Det är väl så vi människor är: vi tror gärna på det vi vill tro på än vad fakta faktiskt pekar på. Upplysningen och hela den revolutionen med ett helt annat fokus än tidigare på mät-, väg- och räknebar kunskap, innebär en ständig utmaning för oss. Vi tenderar att först välja på emotionell basis vad vi ska tro på, sedan gå ut och mäta, väga och räkna för att bekräfta det vi vill tro på. Och den som har flest referenser vinner, liksom.

Men det är inte så vetenskap fungerar, har jag lärt mig. Man börjar med ett antagande om något i verkligheten, och så försöker man motbevisa det antagandet (inte bevisa det), och hittar man ett (1) undantag från antagandet, måste man landa i slutsatsen att antagandet är fel. Och så fortsätter man med ett justerat antagande och gör om samma sak tills man hittar ett som man inte kan falsifiera.

Vetenskap på det sättet fungerar bra inom naturvetenskaperna, men kanske inte lika bra inom t.ex. humaniora, samhällsvetenskap och psykologi. Vi människor är ju inte som naturlagar och det finns alltid något undantag från regeln, vilket inte behöver falsifiera riktigheten i ett antagande om människan och hennes beteende, vilket gör ’flest referenser vinner’ lite relevant ändå. Problemet blir när man tillmäter de humanistiska, samhälleliga och sociala vetenskaperna samma exakthet som de naturvetenskapliga.

Ett bra exempel på vad människor vill tro på men som det kanske inte finns särskilt mycket fakta för, är myten om den strukturella rasismen i Sverige. Vi har alla hört det där, särskilt de senaste åren; decennierna, och kanske reagerat på samma sätt: ”Mja, fördomsfull kanske jag är, som folk är mest, men strukturellt rasistisk? Nej.”

Om man med ’strukturell’ menar ’inbyggd i strukturen; systemet via beslut, regleringar och fastställda rutiner’, är strukturell snällhet och välvillighet det som mest präglar detta fina land. Se på vår asylrätt, invandringspolitik, fri sjukvård, fri utbildning och reglerna för A-kassa, sjukstöd och socialbidrag. De är konkreta – strukturella – uttryck för en genuin välvillighet och godvillig tro på att alla andra människor är lika bra, strävsamma, snälla och schyssta som vi själva är. En snällhet vi tyvärr inte längre har råd med.

Och tittar man på ännu fler fakta, visar t.ex. en undersökning på ’World Population Review’ att Sverige är världens 2:a minst rasistiska land: https://worldpopulationreview.com/country-rankings/least-racist-countries

Så, om du möter någon som talar mycket om den ”strukturella rasismen i Sverige” är det nog läge att fråga varför vill han/hon tro på det? För, som jag ser det, finns det inte mycket fakta som talar för det.

Drygt en halv miljon – 500 000 – visningar på 11 dagar. Jimmie Åkessons tal till nationen. Det borde ha ett visst nyhetsvärde, men det är såklart tyst om det i de etablerade medierna. Det är hursomhelst ett mycket bra, tydligt och inspirerande tal. Det bästa tal till nationen jag har sett – du ser det här.

Det mest skrämmande med måndagskvällens terrordåd då två svenska män sköts ihjäl av en islamist, är nog tystnaden efteråt. När jag kollar svt.se, dn.se och svd.se på onsdagsmorgonen, 36 timmar senare, är nyheten nästan borta från löpsedlarna. Den borde vara nålad högst upp i dagar efteråt. I stället lyfter man fram en bombning av ett sjukhus i Gaza då hundratals människor dog och skriver om hur världens sympati med offren (Palestinierna) växer. Som för att snabbt flytta fokus från den islamistiska terror som slog till för bara drygt ett dygn sedan, i Bryssel, den här gången riktad mot Sverige och två svenskar som skulle gå och titta på fotboll. Men vi pratar inte om det på jobbet heller. Ingen nämner det ens. Folk pratar om allt annat, beställer fika och skrattar som vanligt. Som om vi alla tyst har kommit överens om att det vi inte pratar om, finns inte. Men det är – numera – ett faktum, att är du svensk är du en giltig måltavla för islamistisk terror, oavsett hur mycket vi håller tyst om det. Din snällhet och godhet skyddar dig inte, inte mot en fanatisk muslim redo att döda i Allahs namn. Och det är inte särskilt långsökt att anta att nästa islamistiska terrordåd riktat mot svenskar kommer att ske här hemma i Sverige. Det är inget vi kan blunda oss förbi eller tiga ihjäl. Det är dags att vakna, resa oss upp, sluta lyssna på privilegierade politikers struntprat, lita på våra egna sinnen och erfarenheter och se verkligheten som den faktiskt är samt börja säga vår mening ”fritt och oförkränkt”.

Jag vaknade vid 3-tiden i går morse. Träden stod utanför fönstret och dansade frenetiskt i den hårda vinden. Jag försökte somna om men 4:19 gav jag upp och började dagen. Vid 6-tiden kom jag iväg och körde de dryga 42 milen upp till båten för att kolla hur den hade klarat de senaste dagarnas hårda blåst.

Jag kom fram vid lunch, några av mina båtgrannar var där också. De sade att det hade varit närmast storm under den gångna natten, men nu under dagen hade det mojnat. Vädret var soligt, vinden avtagande och temperaturen runt 10 grader.

Båten stod kvar där vi ställde den vid upptagningen för några veckor sedan. Täckställningen hade rört lite på sig, presenningen hade glidit över någon dm på andra sidan och en av flaskorna som tynger ned pressen utmed sidorna hade ställt sig i sittbrunnen, annars såg allting bra ut. Lättnad!

Jag åt medhavd lunch och fick lite varmt kaffe av en båtgranne som bytte ett fall i masten och plockade hem utombordaren. Jag gjorde en sista koll runt båten, skruvade åt stöttorna, sedan körde jag hem igen. 85 mil, drygt 14 timmar och ca. 700 kr för bensin. En lång dag genom vårt vackra, höst-skrudade land. Det var det värt, för att konstatera att båten står bra där den står och täckställningen tycks klara av rejält mycket blåst. Det värsta som kan hända är att pressen blåser av, men hellre det än att den blir som ett segel och välter hela båten som den gjorde förrförra vintern.

Hela videon är intressant, viktig och tankeväckande om vad som utgör en nation och vad som händer vid gränsen mellan USA och Mexiko nu. Men det är framför allt hans samtal med Dominik Tarczyński 13 minuter in i videon som får mig att inse att vi har totalt ryggradslösa politiker här i Sverige som för länge sedan har slutat att bry sig om sitt eget folk. Jag börjar förstå varför vissa kallar dem folkförrädare.