En kompis kommer förbi i morgon onsdag och gastar på för ett par dagars segling med en övernattning i naturhamn någonstans. Jag är lite osäker på hur långt vi kan gå, prognosen är sådär de närmaste dagarna, så jag tänkte att jag rekar lite alternativ på närmare håll. Jag seglade i knappt en timma, gick österut sedan lite norröver, och hamnade vid en liten holme, något större än en klippa som sticker upp ovanför vattnet, där jag låg hyfsat skyddad från V-vinden som kom farande runt udden bakom mig. Ankaret sjönk snabbt och lätt i dyn men fick inget vidare fäste. När båten låg sidledes utmed kilppan lossade jag landförtöjningarna och gick ut och lade i ankaret igen. Samma resultat igen efter en stund. Jag försökte en andra gång, och en tredje gång med treudden, innan jag gav upp. Botten var helt enkelt för lös, jag fick inget hållbart fäste i den där dyn. Jag borde kanske ha annat att det skulle vara så, så nära den där vassviken.

På vägen hem igen kryssade jag igenom ett smalt sund när det plötsligt dök upp ett litet regnoväder som vinden snurrade snabbt runt. Det var kanske 8 sm i byarna i ena stunden, minuten efter var det kanske 10 sm, någon minut senare ytterligare ett par sm. Och störtregn.

Jag vet inte hur eller varför riktigt, men allt gick så snabbt och plötsligt befann jag mig i en situation där jag – paradoxalt med tanken på den frenetiskt hårda vinden – inte fick fart nog för att göra slaget, och det fanns inte utrymme nog att falla av åt babord och vända om åt det hållet. Land närmade sig snabbt. Det blåste hysteriskt, jag fick ned förseglet och slet med storseglet, vattenytan kokade av blåst och regn. Allt slog och slängde, allt var blött, sjökortet blåste iväg, båten lutade så jag var övertygad om att ”Okej, nu kantrar jag” och i nästa stund drev jag i land.

Jag minns inte någon hård stöt eller att det tog tvärstopp, så jag tror att det blev en relativt mjuk landkänning. Och han som kom till min undsättning och drog mig ut på djupare vatten hade en liten gul båt med en utombordare på… ca. 15 hk. Jag minns inte exakt, men jag minns att jag tittade på siffran på motorkåpan och blev förvånad: ”behövs det inte mer än så för att dra bort en hel liten segelbåt från land med vinden slitande i seglen?” Jag stod nog inte så hårt på land. Och jag kan inte se några ytliga skador över vattenlinjen.

Jag blev bogserad bort till ett gammalt båthus där jag fick tillbaka kepsen som hade blåst bort i kalabaliken. Båtsportkortet såg vi inte till, det sjönk. Vi bytte mobilnummer och han ringer om det flyter upp. ”Har du köpt båten nyligen?” frågade han. Jag kunde förstå den frågan, och även om det är min tredje säsong har jag fortfarande mycket att lära. Han hade seglat J17 själv och visste mycket väl var det var för båt. Han sade att riggen på min var inte standard; jag har en masthead-rigg. Vanligtvis sitter det tydligen en partialrigg på J17, men på min går förstaget hela vägen upp till masttoppen. På bilder har jag sett att andra J17-segelbåtar har en annan slags rigg, men jag har bara reagerat på färgen hittills. Trots omständigheterna var det roligt att få veta skillnaden mer precist och få ett ord för det: masthead.

Det blåste ordentligt i natt, 11 sm i byarna enligt prognosen. Jag hade bra förtöjning men låg inte helt i lä. Vinden kom farande över fjärden, in över de flacka klipporna och tjöt i riggen och slet i förtöjningarna. Men allt höll och framåt midnatt lugnade det ned sig lite och jag somnade. Nu på morgonen blåste det inte fullt lika mycket, kanske snarare 8 sm i byarna, men fullt tillräckligt. Skönt att ha medvind. Upp med tygen, storseglet åt ena hållet, focken åt andra. Hemma på drygt 2 timmar – wow! Dubbelt så snabbt som vanligt.* Ett snabbt slut på en fin helg där allt har fungerat och gått bra, förutom att jag satte fast en blyplätt i botten ute vid Vatingarna (men det var lika bra att jag inte blev kvar över natten där, det hade varit ännu blåsigare).

* Jag mätte distansen på Länsstyrelsens karta och den var knappt 10 nautiska mil, på lite drygt 2h, vilket borde bli ungefär, typ, cirka… 4,5 knop. Om jag inte räknar alldeles fel.

Jag gick bort till Vatingarna i dag. Det är två små, flacka kobbar långt ut med massor av fåglar på. Det borde vara fågelskyddsområde, men det är det inte. Jag gick in mot en liten vik, revade och slängde i blyplätten. Jag åt lite mellanmål och konstaterade att jag verkade ha fäste. Bra, då blir det Vatingarna i natt.

Jag behövde ta upp ankaret och kolla lite mer precis var jag skulle förtöja. Botten kändes stenig. Rätt som det var, var det som att ankaret släppte, eller kanske föll, sedan satt det stenhårt. Bergfast! Man känner det i ankarlinan, den är helt stum. Hur jag än slet och drog, framåt och bakåt, satt ankaret som berget där nere, 7-8 meter under vattenytan. Jag vet, för det var bara 23 meter kvar av ankarlinan som var 30 meter från början som jag var tvungen att kapa.

Det blåste mycket och jag fick bara upp focken när jag seglade vidare. Jag gick för motor sista biten in mot Lilla Svensö. Nu ligger jag i en annan vik med mitt andra ankare i stället. Ett ankare är inget ankare, två är åtminstone ett. Jag hoppas det är en bättre botten här, så jag får upp det när jag ska hem i morgon.

Jag anlände hamnen strax före midnatt i går. Det var precis så ljust så att jag såg att ta mig ned i båten utan att plurra. Bryggsegling. Lite kyligt man inte alls så kallt om det var senast. Förra helgen blev det ingen segling på grund av att motorn lade av precis när jag skulle lägga ut från bryggan. Den här gången hade jag med mig verktyg, så jag kunde skruva bort och rengöra tändstiftet, sedan gick motorn hur bra som helst. Vinden var svag till måttlig, NV vridandes till S. Jag fick kryssa lite på slutet men efter ca. 3,5 h angjorde jag land i en fin vik. Jag hade plan på en ö längre ut, men det här får räcka för säsongens första seglats.