skur går över, varannan går förbi. Den kalla brisen går före regnet, solen tittar fram innan det har hunnit dra förbi. Varmt och kallt om vartannat. Torrt och blött. Jag tappar ankarfästet i en häftig skur som kommer med kall vind från ett oväntat håll och plötsligt är allt ett blött kaos, men jag tackar Gud för den klassiska svenska sommaren med ömsom sol, ömsom regn – luften är sval och doppet svalkar, skurar kommer och går, solen tittar fram igen och värmer och torkar upp. Växtligheten växer, åkrarna ger mat och det finns vatten i brunnar, åar och små sjöar.

En och annan båt går förbi där långt borta i farleden, på väg hem kan man förmoda, annars är det mycket lugnt. Jag har tvättat upp några plagg som jag torkar mellan skurarna, skruvat åt ett par skruvar i en pollare och kollat tändstiftet till utombordaren.

I dag blåser det om möjligt ännu mer. Vinden kommer farande från SV och drar in över kobbar och skär, rullar fritt över fjärdarna och letar sig in i minsta vik. Likt en vredgad gud som söker efter något som stulits från honom. Landförtöjningen övergav jag sent i går kväll och nu räcker knappt treuddsankaret för att ligga på svaj i den här lilla viken. Rodret är ställt rakt fram och snurran nedfälld, utifall att. Ständig vaksamhet på ankarfästet som båten snurrar och vrider sig runt, nästan 180 grader. Genom att sätta allt i rörelse är det som att någon där uppe säger åt mig att vara stilla. Ja, jag blir kvar här tills det mojnar.