Dagens mest korkade:
”/…/ Men orsaken till höga andrahandshyror är inte girighet utan den brist på hyreslägenheter som har skapats av den rådande regleringen” (https://bulletin.nu/goranson-ingangna-avtal-och-ockerhyror)

Kapitalismens grundsats om hur priserna sätts, inte av människor, utan av ”utbud” och ”efterfrågan” – likt en naturlag – är i mina ögon mest bara ett sätt att skymma en hänsynslös girighet.

Det finns ingenting som tvingar mig att hyra ut en lägenhet till ockerhyra, enbart för att det är ont om lägenheter att hyra. Vad har utbudet med mig att göra? Jag tar i hyra det jag behöver för att täcka mina kostnader + ev. pålägg för att generera en liten (<- Obs!) vinst.

Det kan finnas andra orsaker att ta ut ockerhyra, att jag behöver mycket pengar eller bara är girig, men huruvida utbudet av den vara jag säljer är stort eller litet måste inte med en ofrånkomlig nödvändighet bestämma mitt pris. Det är en myt.

Jag fattar inte hur folk är funtade som dels har som enda drivkraft att tjäna pengar, dels tycker att de har rätt att skinna andra människor på deras. Hur ser de sig själva i spegeln om morgnarna utan att skämmas?

Jävla skitdag. Om jag fick bestämma skulle vi aldrig gå med i krigsalliansen Nato och skruva upp tonläget mot Ryssland ännu mer. Vi skulle aldrig upplåta vårt eget land – vår egen jord – till främmande makts soldater med sin egen jurisdiktion. Jag tänker på det där vansinniga kontraktet med USA som låter dem förvara vapen, materiel och soldater på ett antal av våra militärförläggningar – utan vår insyn. Jag kan inte se hur vi ligger bättre till i ryska ögon nu när vi är Nato-medlemmar med amerikanska soldater och vapen inom våra gränser, än när vi var en självständig och alliansfri nation.

Swexit och utträde ur Nato, tack!

Nu var det ett tag sedan jag var upp till båten och tittade till. Så, det blev en hyrbil i 24 h i helgen och köra upp över dagen och kolla till henne, att hon står stadigt och mår bra under täckställningen. Förutom lite snö på presenningen såg allt bra ut. Skönt. Det blåste kraftigt i söder men uppe vid båten var det vindstilla. Apropå vind hittade jag en mycket intressant film om vindkraft häromdagen: https://youtu.be/woBYX-7-4d4

Hundra kronor är inte mycket, inte ens i månaden. Men om vi är tusen stycken som skänker en hundring var i månaden till t.ex. doku, Samnytt och Det fria Sverige, skulle de ha 100 000 kr. var i månaden för att fortsätta granska den islamistiska miljön i Sverige, förmedla ocensurerade nyheter, och bygga vidare för en bättre framtid för oss svenskar och våra barn. Delar jag deras åsikter och uppskattar deras arbete, lägger jag lite plånbok bakom orden.

Vi pratade om den där teorin om att beroende på vilken blodgrupp man har, äter man olika och har olika matallergier. Den skulle kunna förklara varför vissa är allergiska mot gluten och mjölk medan andra inte; för att man härstammar från bönder eller jägare. ”Men de har visat att den teorin inte stämmer.” Min spontana reaktion blev: ”Nej, jag som så gärna ville tro på den! Vad ska jag nu tro på?”

Det är väl så vi människor är: vi tror gärna på det vi vill tro på än vad fakta faktiskt pekar på. Upplysningen och hela den revolutionen med ett helt annat fokus än tidigare på mät-, väg- och räknebar kunskap, innebär en ständig utmaning för oss. Vi tenderar att först välja på emotionell basis vad vi ska tro på, sedan gå ut och mäta, väga och räkna för att bekräfta det vi vill tro på. Och den som har flest referenser vinner, liksom.

Men det är inte så vetenskap fungerar, har jag lärt mig. Man börjar med ett antagande om något i verkligheten, och så försöker man motbevisa det antagandet (inte bevisa det), och hittar man ett (1) undantag från antagandet, måste man landa i slutsatsen att antagandet är fel. Och så fortsätter man med ett justerat antagande och gör om samma sak tills man hittar ett som man inte kan falsifiera.

Vetenskap på det sättet fungerar bra inom naturvetenskaperna, men kanske inte lika bra inom t.ex. humaniora, samhällsvetenskap och psykologi. Vi människor är ju inte som naturlagar och det finns alltid något undantag från regeln, vilket inte behöver falsifiera riktigheten i ett antagande om människan och hennes beteende, vilket gör ’flest referenser vinner’ lite relevant ändå. Problemet blir när man tillmäter de humanistiska, samhälleliga och sociala vetenskaperna samma exakthet som de naturvetenskapliga.

Ett bra exempel på vad människor vill tro på men som det kanske inte finns särskilt mycket fakta för, är myten om den strukturella rasismen i Sverige. Vi har alla hört det där, särskilt de senaste åren; decennierna, och kanske reagerat på samma sätt: ”Mja, fördomsfull kanske jag är, som folk är mest, men strukturellt rasistisk? Nej.”

Om man med ’strukturell’ menar ’inbyggd i strukturen; systemet via beslut, regleringar och fastställda rutiner’, är strukturell snällhet och välvillighet det som mest präglar detta fina land. Se på vår asylrätt, invandringspolitik, fri sjukvård, fri utbildning och reglerna för A-kassa, sjukstöd och socialbidrag. De är konkreta – strukturella – uttryck för en genuin välvillighet och godvillig tro på att alla andra människor är lika bra, strävsamma, snälla och schyssta som vi själva är. En snällhet vi tyvärr inte längre har råd med.

Och tittar man på ännu fler fakta, visar t.ex. en undersökning på ’World Population Review’ att Sverige är världens 2:a minst rasistiska land: https://worldpopulationreview.com/country-rankings/least-racist-countries

Så, om du möter någon som talar mycket om den ”strukturella rasismen i Sverige” är det nog läge att fråga varför vill han/hon tro på det? För, som jag ser det, finns det inte mycket fakta som talar för det.

Drygt en halv miljon – 500 000 – visningar på 11 dagar. Jimmie Åkessons tal till nationen. Det borde ha ett visst nyhetsvärde, men det är såklart tyst om det i de etablerade medierna. Det är hursomhelst ett mycket bra, tydligt och inspirerande tal. Det bästa tal till nationen jag har sett – du ser det här.

Det mest skrämmande med måndagskvällens terrordåd då två svenska män sköts ihjäl av en islamist, är nog tystnaden efteråt. När jag kollar svt.se, dn.se och svd.se på onsdagsmorgonen, 36 timmar senare, är nyheten nästan borta från löpsedlarna. Den borde vara nålad högst upp i dagar efteråt. I stället lyfter man fram en bombning av ett sjukhus i Gaza då hundratals människor dog och skriver om hur världens sympati med offren (Palestinierna) växer. Som för att snabbt flytta fokus från den islamistiska terror som slog till för bara drygt ett dygn sedan, i Bryssel, den här gången riktad mot Sverige och två svenskar som skulle gå och titta på fotboll. Men vi pratar inte om det på jobbet heller. Ingen nämner det ens. Folk pratar om allt annat, beställer fika och skrattar som vanligt. Som om vi alla tyst har kommit överens om att det vi inte pratar om, finns inte. Men det är – numera – ett faktum, att är du svensk är du en giltig måltavla för islamistisk terror, oavsett hur mycket vi håller tyst om det. Din snällhet och godhet skyddar dig inte, inte mot en fanatisk muslim redo att döda i Allahs namn. Och det är inte särskilt långsökt att anta att nästa islamistiska terrordåd riktat mot svenskar kommer att ske här hemma i Sverige. Det är inget vi kan blunda oss förbi eller tiga ihjäl. Det är dags att vakna, resa oss upp, sluta lyssna på privilegierade politikers struntprat, lita på våra egna sinnen och erfarenheter och se verkligheten som den faktiskt är samt börja säga vår mening ”fritt och oförkränkt”.