Ofta tycker jag mig känna igen främmande människor. De ger mig en känsla av: känner inte vi varandra? Har inte vi träffats förut? Sedan slår det mig att, nej, han liknar bara en vän till mig: lite samma utseende, ungefär samma kroppsbyggnad, samma sätt att röra och föra sig. Så lika på något sätt, ändå två olika personer. Det är som att det finns olika typer; karaktärer som de flesta människor mer eller mindre faller inom. Vilket får mig att undra om andra känner igen mig på samma sätt, och i sådana fall: som vilken karaktär? Vilken typ är jag i persongalleriet? Eller är det bara så jag ser verkligheten, genom en uppsättning kategorier? Jag ser kanske i första hand det jag kan tänka mig, sedan sker en fördjupning av bilden.

Robert M. Pirsig: ’Lila : En studie i moral’. Det är samma författare som skrev ’Zen and the art of motorcycle maintenance’. Men i ’Lila’ sker road-trip:en till sjöss, så det finns ett visst maritimt inslag. Men mest handlar boken om Faidros resonemang om hur ’Kvalitetens metafysik’ kan svara på frågor om vad kvalitet och moral är och kan vara samt hur olika statiska och dynamiska system på biologiska, samhälleliga, sociala och intellektuella plan (i ungefär den rangordningen) relaterar till varandra.

”Tidvattenskänslan. Vid ebb är den sexuella aktiviteten intellektuellt vulgär och ljusskygg, men vid flod sker en magisk förvandling av vulgariteten till en attraktion av hög [biologisk] kvalitet och tankeverksamheten avleds av någonting som inte alls är hjärnan och det ligger en känsla av skräckblandad förtjusning i detta. Hjärnan som intar en upphöjd och dömande hållning knuffas plötsligt bryskt åt sidan av denna andra [biologiska] intelligens som är starkare än dess egen. Sedan inträffar egendomliga ting som hjärnan uppfattar som vulgära och ljusskygga när det åter blir ebb.”

(sid. 218 i den svenska översättningen 1991/-92)