Det är fint att ligga nästan i lä, man besväras inte av vinden men den är där hela tiden; vågorna brusar ute på fjärden, trädkronorna susar uppe på ön och en och annan vindby letar sig ned i sittbrunnen på båten. Fotogenlampan hänger i bommen och svajar i vinden, lågan flämtar i byvindarna men slocknar inte. Den hänger där som en lanterna och signalerar min existens – att jag finns. Jag undrar om någon ser mitt ljus i mörkret eller om jag är ensam här ute i kväll. Det är stjärnklart och jag vill se månen gå upp men orkar inte vänta utan går och lägger mig i stället.
Jag kom i väg vid nio i morse. Det var lite byigt, sådär som det brukar kunna vara på hösten, men det gick fint att segla i SV-vinden, bara att hissa seglen och styra dit jag skulle. Jag tror jag gjorde ungefär 3,5 knop. Jag gör väl 1,5 när jag måste kryssa.
Det blev St Svensö den här gången. Jag hade plan på att gå längre bort, längre ut, men prognosen lovade lite regn runt 15 och jag ville vara framme och förtöjd till dess. Dessutom är jag alltid extra nervös när jag seglar i främmande vatten och det tar energi att ha det där påslaget hela tiden, jag orkade inte segla längre.
Botten kändes stenigt men jag fick bra ankarfäste efter några meter. Jag lade till utan missöden vid en fin liten klippa som verkar vara gjord för ändamålet. Jag ligger vackert förtöjd snarare än i lä, men det går bra. Jag har morgonsol och det är fint att bada här. Det lite höstkalla vattnet svalkar skönt och solen värmer när jag sitter på klippan och torkar.
Regnskuren kom vid 15, helt enligt SMHI:s prognos. Nästa regnskur går lite längre österut och berör inte mig. Det blåser hårt och byigt omkring den och jag är glad att jag inte är ute och seglar i den.
