Kalabaliken i båten

Segelbåt J17 löst förankrad vid liten klippa i dyig vik.

En kompis kommer förbi i morgon onsdag och gastar på för ett par dagars segling med en övernattning i naturhamn någonstans. Jag är lite osäker på hur långt vi kan gå, prognosen är sådär de närmaste dagarna, så jag tänkte att jag rekar lite alternativ på närmare håll. Jag seglade i knappt en timma, gick österut sedan lite norröver, och hamnade vid en liten holme, något större än en klippa som sticker upp ovanför vattnet, där jag låg hyfsat skyddad från V-vinden som kom farande runt udden bakom mig. Ankaret sjönk snabbt och lätt i dyn men fick inget vidare fäste. När båten låg sidledes utmed kilppan lossade jag landförtöjningarna och gick ut och lade i ankaret igen. Samma resultat igen efter en stund. Jag försökte en andra gång, och en tredje gång med treudden, innan jag gav upp. Botten var helt enkelt för lös, jag fick inget hållbart fäste i den där dyn. Jag borde kanske ha annat att det skulle vara så, så nära den där vassviken.

På vägen hem igen kryssade jag igenom ett smalt sund när det plötsligt dök upp ett litet regnoväder som vinden snurrade snabbt runt. Det var kanske 8 sm i byarna i ena stunden, minuten efter var det kanske 10 sm, någon minut senare ytterligare ett par sm. Och störtregn.

Jag vet inte hur eller varför riktigt, men allt gick så snabbt och plötsligt befann jag mig i en situation där jag – paradoxalt med tanken på den frenetiskt hårda vinden – inte fick fart nog för att göra slaget, och det fanns inte utrymme nog att falla av åt babord och vända om åt det hållet. Land närmade sig snabbt. Det blåste hysteriskt, jag fick ned förseglet och slet med storseglet, vattenytan kokade av blåst och regn. Allt slog och slängde, allt var blött, sjökortet blåste iväg, båten lutade så jag var övertygad om att ”Okej, nu kantrar jag” och i nästa stund drev jag i land.

Jag minns inte någon hård stöt eller att det tog tvärstopp, så jag tror att det blev en relativt mjuk landkänning. Och han som kom till min undsättning och drog mig ut på djupare vatten hade en liten gul båt med en utombordare på… ca. 15 hk. Jag minns inte exakt, men jag minns att jag tittade på siffran på motorkåpan och blev förvånad: ”behövs det inte mer än så för att dra bort en hel liten segelbåt från land med vinden slitande i seglen?” Jag stod nog inte så hårt på land. Och jag kan inte se några ytliga skador över vattenlinjen.

Jag blev bogserad bort till ett gammalt båthus där jag fick tillbaka kepsen som hade blåst bort i kalabaliken. Båtsportkortet såg vi inte till, det sjönk. Vi bytte mobilnummer och han ringer om det flyter upp. ”Har du köpt båten nyligen?” frågade han. Jag kunde förstå den frågan, och även om det är min tredje säsong har jag fortfarande mycket att lära. Han hade seglat J17 själv och visste mycket väl var det var för båt. Han sade att riggen på min var inte standard; jag har en masthead-rigg. Vanligtvis sitter det tydligen en partialrigg på J17, men på min går förstaget hela vägen upp till masttoppen. På bilder har jag sett att andra J17-segelbåtar har en annan slags rigg, men jag har bara reagerat på färgen hittills. Trots omständigheterna var det roligt att få veta skillnaden mer precist och få ett ord för det: masthead.