Norra Fångö

Liten båt högt uppifrån.
Senaste dygnets rutt.

Efter nattens pyjamassegling sov jag några timmar på svaj i västra viken på Gubbön, sedan gick jag för motor över till en liten vik på östra Fångö. Den såg fin ut och verkade ha gott skydd mot S-vinden, men de flesta platser var upptagna och jag såg få eller inga sprickor för klippjärn i de släta klipporna. Jag fick erbjudande om en plats mellan två båtar och det var snällt och omtänksamt – jag uppskattar det – men jag gick vidare till en vik på norra Fångö i stället, söder om Jutholmen.

Två stora segelbåtar låg redan i viken och låtsades som att jag inte fanns. Jag hörde att det var folk i båtarna men såg inte till någon, trots att klockan var över nio. Ingen dök upp i sittbrunn och hälsade när jag svängde in i viken; hjälp att lägga till var det inte tal om. Kvinnorna i respektive båt hälsade lite avmätt till slut, efter ett par timmar, men männen gav mig inte en blick.

Den graden av asocialitet kändes mycket märklig. Jag brukar alltid hoppa upp ur båten och åtminstone hälsa, oftast hjälpa till med förtöjning också, när någon seglar in i samma vik som jag ligger i och tar sikte på den klippa jag ligger vid. ”Seglar, det gör vi tillsammans” – man behöver inte umgås och byta mobilnummer med varenda en, men man hälsar och erbjuder alltid hjälp. Hursomhelst, de surmulna gav sig iväg efter ett tag, utan ett hejdå eller någonting, då passade jag på att byta plutten mot treudden och lägga mig några meter längre in i viken.

Byarna sliter i träden runtomkring mig och kastar sig ned i viken och får hela båten att luta. Om det är såhär i en relativt skyddad vik, hur är det då ute på fjärden? Jag har treudden fast förankrad i lerbotten och en extra förtöjning på vindsidan som går från ett klippjärn i land till aktern på båten. Det håller, men vi får se hur jag gör inför natten. Om det inte mojnar lägger jag mig på svaj ännu lite längre in i viken, mellan två ankare.

Mycket blåst, ofta runt 12 sm i byarna, taskiga förtöjningar, svårt att hitta lä i skyddade vikar, tidiga uppbrott för att ankarfäste inte har hållit och t.o.m. pyjamassegling har det varit i år. Jag minns inte att det var så de två första säsongerna. Ingen säsong är den andra lik och det kanske är så enkelt att den här sommaren är ovanligt blåsig, men det känns som att jag seglar i motvind och att det i bästa fall är en tröskel i min lärprocess. Jag hoppas inlärningskurvan planar ut och vinden lugnar ned sig snart.

UPDATE 18:28: förtöjningarna höll men jag orkade inte med det ständiga vinandet, slitandet, ryckandet, dragandet och vibrerandet i rigg, förtöjning och båt, så jag gjorde loss och gick ett 50-tal meter längre in i viken och ligger nu på svaj där med treudden i fören och plätten i aktern. Det blåser fortfarande och båten driver lite hit och dit men i övrigt är det som en annan värld: jag kan höra vad jag tänker här.

Pyjamassegling

Ljus i mörkret.

tror jag det kallas för: när man av någon anledning måste hoppa upp ur kojen – i bara pyjamasen – för att flytta båten mitt i natten. Senast jag gjorde det var nog sommaren 2007, när jag hade träfolkan och låg ute vid St Nassa. Den här gången ligger jag vid Gubbön i Gryts skärgård (är det väl, tror jag, det kan inte riktigt vara Sankt Anna) och jag hade inte sett eller räknat med att SO-vinden i natt skulle dra in med sådan kraft och sådan sjöhävning där jag låg förtöjd. Jag vaknade av att det gungade så jag höll på att trilla ur sovsäcken, båtgrannen hade försvunnit och förtöjningarna höll på att ge upp. Vinden var inte så farlig egentligen, förtöjningarna hade nog hållit för den, men sjöhävningen rullade in med stora vågor och den kombinationen blev för mycket. På med byxor och tröja, på med pannlampan, gör fast vattendunken, dra igång motorn, lossa förtöjningarna, upp med ankaret och iväg – vart? Det var mörkt och jag såg inte mycket, pannlampan gjorde mest att jag förlorade det lilla mörkerseende jag hade. Ett tag tänkte jag gå bort till morgondagens (dagens) mål, det ligger inte alltför långt ifrån och vägen dit ser ganska enkel ut och bensinen bör räcka, men det slutade med att jag bara gick runt Gubbön och lade mig på svaj tillsammans med de andra båtarna i viken på västra sidan av ön. Nu ligger jag här och skvalpar med ankaret i fören, pannlampan som en lanterna i masten, tillräckligt med svängutrymme till de andra båtarna (hoppas jag, det ser så ut) och en erfarenhet rikare.