Apropå masthaveriet måste jag ändå helt och fullt hålla med en kollega som sade i dag:
Hellre lyss till det vant som lossnade än att aldrig ha seglat.
Kategoriarkiv: NFB S-190
Masthaveri
Det tog tre timmar att kryssa över St Nassafjärden. Det blåste bra och jag revade storseglet lite, men det kändes kontrollerat och bra och det enda som egentligen störde var vågorna och sjögången. En timma senare, vid elva, hade jag gått förbi Roskär och skulle just passera Lill-Tristonskäret. Jag läste ett par sms från ett par vänner som undrade hur jag hade det. Solen sken, vinden var god, båten gick bra och jag tänkte inte så mycket på den ofrivilliga semesterdagen utan kände att livet är fantastiskt och gott.
Då lossnade styrbords vant.
Det tog ett tag innan jag fattade vad det var som hängde där och svajade fram och tillbaka. Det tog ytterligare ett tag innan jag fattade vad som stod i begrepp att hända härnäst.
Det var skruven (sprinten, kanske det heter) som fäster vantet vid fästet i båten som hade gått sönder eller lossnat. Min första tanke var nog att försöka hitta en skruvmejsel, en spik eller liknande och få fast vantet igen, för jag kommer ihåg att jag var nere i ruffen och rev i någon låda. Sedan var jag uppe igen och masten började luta åt babord. Jag svängde så att vinden kom från från babord och babords vant höll masten på plats. Jag fick ned storseglet men båten svängde eller gick upp mot vinden och focken tog vind från styrbord och jag orkade inte hålla emot och riggen rasade ned i vattnet.
Jag kommer att minnas länge, länge ljudet när masten bryts nere vid foten och sliter sig ur den där lilla koppen som sitter på båten. Jag kommer att minnas länge, länge synen när mast, bom och segel faller ned i vattnet.
Det är otäckt att se riggen ligga där i vattnet med alla vajrar som skramlar ned från båten och sjunker ned i det mörka vattnet tills man inte kan se änden på dem längre. Där ska inte masten ligga, i vattnet, den ska stå rakt upp, på båten.
Man är inte så kaxig längre när något sådant inträffar. Det känns som om båten försvinner under fötterna och man slås av vilket bräckligt litet undantag av icke-vatten man egentligen seglar omkring med. Man seglar och har sig och tror man är ett med sjön. Men ska man vara ett med vattnet ska man simma. Eller kanske drunkna.
Men jag drunknade inte. Jag tog mig inte ens tid att bli ledsen och grina en stund. Jag funderade ett tag på att ringa Sjöräddningen men jag har aldrig gjort det tidigare. Ringer man Sjöräddningen när man har tappat masten i sjön? Jag tänkte inte mer på saken utan började i stället systematiskt rensa riggen på bom, segel, vajrar och rep. Jag lade alla små trissor, hjul och andra saker i en påse. Jag lade bom och segel i ruffen och masten ovanför. Jag surrade fast allting, tog upp ankaret, startade motorn och åkte hem.
Jag lade till vid bryggan några timmar senare. Jag gjorde alla vanliga grejer som jag brukar göra innan jag lämnar båten och åker hem igen. Jag satt en stund på bryggan och åt lite nötter och choklad och tittade på min båt där hon låg med den trasiga masten surrad på rufftaket. Jag kunde fortfarande inte förstå vad som hänt, jag kände mig bara olidligt trött och ville hem. Jag gick bort till ångbåtsbryggan och väntade i över tre timmar i vänthuset. Det regnade och jag tänkte att om pumpen i båten inte fungerar och båten sjunker också, då tar jag det som ett fullkomligt klart och ovedersägligt budskap från gudarna: jag ska inte ha båt. Vi får se.
Det blir drygt att köra båten till vinterplatsen med motor. Men det ska bli grymt skönt att få upp henne på land och masten i mastskjulet. Om det blir dyrt att laga masten väntar jag med det till näst-nästa sommar. Då kan jag göra i ordning båten som vanligt och som planerat till nästa sommar men låta henne ligga vid bryggan utan mast hela säsongen och få tid till renovering av framför allt innanmätet där det finns mycket att göra. Trist men ett fullt tänkbart alternativ, beroende på vad det kostar att fixa masten.
Ett masthaveri är naturligtvis en mycket allvarlig sak och jag är glad bortom ord att ingen kom till skada. Jag tror inte ens rufftaket, däcket eller relingen tog skada. Jag borde ha märkt det när jag tog upp masten ur vattnet. Men det har varit en jävla skitdag i alla fall. Otroligt! Jag trodde inte sådana här dagar fanns längre. Det är som en dålig film. Nu fattas bara att lägenheten har brunnit, övertalighet på jobbet och ett positivt test av någon läskig könssjukdom.
Och Bajen förlorade derbyt mot AIK.
Fanjävlaskithelvetekuk.
Hemgång II
Det blåser fortfarande mycket men inte lika hysteriskt som i går. Ska jag vänta ytterligare eller gå nu medan det fortfarande är relativt lugnt? Det kanske blåser upp igen senare på förmiddagen. Jag går nu. Jag kan hissa båda seglen här i viken där vinden är relativt svag och kryssa ut. Om det blåser mycket på fjärden får jag reva storseglet lite.
Wish me luck.
Pyjamassegling
Vinden har vänt. Jag märkte det när jag plötsligt vaknade av ett dovt och otäckt ljud: bom! Det låter precis så: bom! Jag blev rädd och tittade sömndrucket ut ur fönstret och möttes av den stumma, mörka klippväggen precis vid relingen.
Bom!
Fan! Fan! Fan! Ut ur sovsäcken! På med kläder! Ut genom luckan i förpiken och justera ankarlina och förtöjningar!
Det gick bra. Vinden har vänt från sydväst till nordväst och fick båten att lägga sig åt andra hållet i stället och ligga och stöta lite mot klippan. Men det går inga vågor och ingen större skada är skedd. Men det var otäckt.
Ensam
Det ligger några gråa hus med tegeltak på en ö på andra sidan viken. Man kan se något som ser ut som ett par båtar vid en brygga också. Jag trodde det bodde någon eller några där, men det verkar tomt. Det är inte alldeles mörkt ännu, men det syns inte ett enda ljus där på andra sidan. Och tidigare gick jag upp på öns högsta klippa och såg inte en båt utom min. Jag är ensam här på St Nassa. Det känns. Ödsligt.
Jag önskar jag hade sällskap av en kvinna.
Jag hör en korp någonstans. Den har ett säreget läte som låter som ingenting annat. Där, på andra sidan viken, vid en liten kobbe ser jag den. Vad svart den är! Svart som bara en korp kan vara. Den landar bland stenarna vid stranden och hoppar omkring och tycks leta efter något. Den är en märklig uppenbarelse.
Kvarsittning
Jag blir kvar här ytterligare en natt. Det blåser för mycket för min lilla båt och min kunskap om segling. Jag gick upp på en hög klippa för att sms:a en kompis och mobilen blåste nästan ut handen på mig.
Det här är ingen bra start på veckan. Jag förväntas vara på jobbet i stan senast kl. nio i morgon. Jag får ringa så snart det går i morgon bitti och förklara vad som hänt och sedan ta ut en semesterdag när jag kommer tillbaka.
St Nassa, II
Det blåser oerhört mycket och en del vågor ser ut att vara bortåt två meter höga. På något sätt lyckas jag få upp focken och stänga av den nästan dränkta motorn. Seglet och rodret vill åt ett håll men vågorna åt ett annat. Jag skulle behöva ha lite storsegel också, men hur får man upp det i de här vågorna och i den här blåsten? En bränning till höger om mig står som kaskader och närmar sig alltför snabbt. Det här går inte, jag måste vända tillbaka.
Dudoft
Jag kunde inte hålla mig utan badade en gång till. Det var kallt och underbart skönt. Och när jag torkade mig tyckte jag mig känna din doft i handduken.
Hemgång
Det börjar bli dags att packa ihop och dra sig hemåt om jag ska hinna med sista färjan i kväll. Vinden vände planenligt till sydväst i natt men det ser ut att blåsa oerhört mycket och jag vet inte om jag vågar gå ut på en stor fjärd i sådant här väder med mer segel än den lilla kryssfocken. Synd, det blir stadigare med två segel och lite svagare vind i stället. Och det är inte säkert att det ens räcker med focken. Går man med vinden och har mer eller mindre medvind fungerar det bra, men att kryssa med enbart en liten fock, fungerar det? Får man önska sig sju, åtta sekundmeter i stället?
Bada
Det är tidig morgon och jag bestämmer mig för att gå runt ön. Jag går på klipporna längs med vattnet. På ett ställe vadar jag i stället för att klättra en lång omväg.
Vattnet känns inte alls lika varmt som förra helgen. Kan det ha blivit såhär kallt på bara en vecka? Kanske, vädret under veckan har varit allt annat än varmt. Det är grått och blåsigt nu också. Det känns alltför kallt och ruggigt för att bada. Synd. Det känns trist att vara här utan att bada.
Jag har kommit till andra sidan ön och ställer mig till anklarna i vattnet. Kallt men skönt. Visst måste det gå att bada ändå! Jag vill inte åka hem utan att ha omfamnat det här underbara vattnet. Jag klär av mig och lägger kläderna i en skreva så att de inte blåser bort. Jag sätter mig i vattnet. Det är kallt och jag får nästan svårt att andas. Samtidigt är det skönt och jag slappnar av lite och öppnar upp för tanken på värmen inombords i stället för kylan i vattnet. Jag är på väg upp för att nöja mig med att ha suttit en stund i vattnet och blaskat av mig, men jag vill ned i vattnet helt och hållet. Jag stiger ned igen, den här gången så jag har vatten till strax över magen. Jag sänker mig sakta ned till axlarna och fokuserar på värmen inom mig, eller bara släpper fram och låter just den tanken vara tongivande i stället för den andra på att det är kallt, och simmar ut i det klara vattnet. Jag tar ett djupt andetag och dyker ned under ytan och kommer upp ett par meter längre bort.
Underbart. Härligt.
Jag sitter naken och nybadad och blöt på en klippa alldeles vid vattnet och lyssnar på vinden och vågorna och känner värmen inombords. Molnen drar fram på så låg höjd att de trasas sönder av klipporna och man kan sträcka sig upp och ta på dem. Jag är hungrig, varm, vaken och kåt. Det är gott att leva.