Äntligen, äntligen, äntligen! Jag ligger förtöjd vid Skinnbroken i Björkskärs Skärgård. Detta har jag haft för ögonen sedan jag först steg ombord på den här båten. Nu är jag här. Det tog bara en vecka.

Jag gick från Stora Svartskäret direkt efter Sjörapporten klockan åtta. De sade att det skulle blåsa nord eller nordost, tre till sex meter i sekunden, och det lät perfekt. Jag gick norr och väster om Solskinet, sydost mot Stenklippan och sedan rakt österut över Björkskärsfjärden mot Skurhatten. Det var grått och kallt men vinden var alldeles lagom. Och även om det långt ifrån är bra kändes seglet spänstigare och bättre med de två nya lattorna. Men en som satt i sedan tidigare är för kort och behöver skarvas.

Att hitta ett schysst ankarfäste och lägga till tog typ två timmar i vanlig ordning. Jag bara måste köpa ett ordentligt ankare till nästa gång. En dragg duger inte, hur liten båten än är, för en dragg fastnar bara i lera och sand. Och även när den fastnar känns fästet inte helt pålitligt.

Vädret tycks ha slagit om också, himlen är blå här och där och det känns nästan varmt. Det är underbart med torrt och varmt väder så att man kan torka ur båten och allting i den. Det regnade kanske inte så mycket i går men det regnade mer eller mindre konstant i ett dygn. Det gjorde hela båten och dess innehåll fuktigt. Det var horribelt. Jag höll på att bli helt tokig.

Om vädret tillåter blir jag kvar här några dagar, sedan är det i vilket fall som helst dags att åtminstone åka och fylla på färskvatten.

Ett envist knäppande på rufftaket och alldeles grått ute. Regn. Men det har mojnat. Natten har varit lugn och jag sov ganska bra.

Första veckan till sjöss har varit mycket påfrestande och varken sömn eller mathållning har fungerat bra. Att bli med båt är inte detsamma som att gå ut och köpa en liter mjölk och några frallor. Hur mycket man än känner att man vill något kan ett stort inköp leda till en viss tveksamhet, och det är många tankar som far omkring i huvudet: har jag gjort rätt? Vill jag verkligen det här? Kommer jag att klara det? Borde jag ha lagt pengarna på något annat i stället?

Och så allt som är nytt. Jag går fortfarande ofta ut i sittbrunnen och reser mig rakt upp i den där jävla bommen: bonk! Inlärningskurvan är brant de första dagarna och jag är oftast så trött att jag inte orkar sova. Jag är glad att jag är själv, sällskap får jag ta med mig när jag är mer hemma på det här.

Jag hoppas det värsta är över nu och jag kan börja känna trötthet, pigghet, hunger, mättnad, lust. Jag känner ingenting när jag stressar mycket. Och det skulle vara skönt med ett väderomslag till sol och värme. Enligt SMHI ska det bli sol och tjugofem grader med början i morgon. Ja tack!

Jag tog bort en bit inredningslist under en av kojerna i går och gjorde ett par lattor till seglet. Den ena blev för kort och måste skarvas. Jag försökte förstora anläggningsytorna genom att kapa bitarna snett, sådär som Björn Peter Behrens beskriver det i Handbok i träbåtsvård, men det var svårt att få jämna ytor med enbart en kniv. Det blev snett men efter några limningar tog det fäste.

Jag badade och tvättade i går. Det var mycket skönt. Det regnar fortfarande, inte mycket men fortfarande. Tvätten lär bli väl sköljd.

Jag gick tidigt från Österviken på Lökaö efter en orolig natt. Jag gick för motor söderut till en smal liten ränna mellan Storö och Inre och Yttre Sillö som går ut mot Björkskärfjärden. Det blåste sydväst eller syd. Jag hissade segel och kryssade med stort besvär söderut tills jag upptäckte att bommen fortfarande satt upphängd i det bakre vantet. När jag hängde av bommen gick det lite bättre.

Jag gick förbi en liten holme söder om Yttre Sillö som heter Bodk och även om det kändes klart säkrare och tryggare att segla än i går, och jag tror inte att det blåser fullt lika mycket i dag som i går, så vände jag tillbaka. Nu ligger jag på norrsidan av en liten holme norr om Stora Svartskäret, eller det kanske är en del av detsamma. Hursomhelst ser den väldigt vacker ut med dramatiska klippor, mycket mossa och krokiga tallar. Men det kryllar av rödmyror överallt. Så fort man stiger i land har man två stycken på ena skon och en i båten. Man kan röra sig relativt ostört på några klippor allra närmast vattnet, annars gör man bäst i att stanna i båten.

Jag har schysst ankarfäste och bra förtöjning och stannar här över natten till i morgon fredag, kanske till lördag. Vi får se. Jag ligger lågt ett tag, läser Liza Marklunds senaste deckare och lyssnar på Sjörapporten. Bredvid mig ligger en stor, vräkig motorbåt i plast som heter Sunseeker. Två män och en kvinna sitter på soldäck och dukar upp mat. En annan kvinna står i fören och pratar i mobilen. De sjunger helan går. Ja, det är kanske inte är en så dum idé med potatis och matje till middag i kväll.

Antingen ligger jag i gästhamn och tråkar livet ur mig eller så är jag ute och seglar och gör alla tänkbara fel man kan göra och råkar ut för allt möjligt.

Jag kom iväg fint från Södra Ingmarsö men märkte snart att repet som man hissar seglet med var dåligt, mycket dåligt. Det var nästan av på ett ställe. Det måste åtgärdas, kanske i viken på Träskö / Storö där jag låg för några dagar sedan? Näe, jag fixar det lite längre fram. Nu vill jag vidare, ut på okända vatten, inte gå tillbaka där jag redan har varit. Men, precis som förra gången, fick jag vända tillbaka.

Jag funderade först på att byta rep mellan för- och storsegel eftersom jag ändå bara seglar med det senare, men det var inte samma längd på dem. Men brottet på repet låg bara någon meter från där vajern började, så om jag kapar repet och knyter om det i vajern borde det fungera. En meter till eller ifrån kan väl inte spela någon större roll?

Det är bara ett problem med det, jag kan inget annat än kärringknutar och även om de håller för mycket skulle jag helst vilja knyta med samma knop som repet redan är knutet med och det är inte en kärringknut. Fan, varför tänkte jag inte på det, att ta med mig en bok om knopar?

Men man kan lära sig. Och den mest basala och grundläggande metoden för inlärning är ren kopiering: jag härmar dig. Om jag lösgör knuten lite försiktigt, utan att helt knyta upp den, och studerar hur repet löper från ena änden till den andra borde jag kunna upprepa samma sak med ett annat rep och själv knyta en likadan knop.

Jag lösgjorde knopen och fotade den. Tack gode Gud för digitalkameran. Och jag ritade av knopen också. Efter lite meck och prövande fick jag faktiskt ihop en knop som såg likadan ut: en ögla med fast storlek som verkar låsa sig själv ju mer man drar i den. Jag vet inte vad den heter eller om min knop verkligen blev likadan men den tycks fungera och jag tror jag kan lita på den.

Det tog minst en timma, om inte två, att ligga på svaj i den där viken och fixa det trasiga repet och lära mig en knop. Under tiden gled flera segelbåtar förbi men inte en enda stannade och frågade om jag behövde hjälp.

Sedan var det dags att gå mot norra Möja. Och återigen fick jag totalt hjärnsläpp när jag kom i närheten av norra Möja Västerfjärd. Jag blandade ihop några pinnar och farledens riktning, gick på helt fel sida om en grön pinne och såg plötsligt något gulgrönt i vattnet framför mig. Aaaaaahhh! Jag vände på en femkrona och såg några stora stenar svischa förbi tyst några meter från rodret.

Men sedan gick det faktiskt bra och jag hade mer eller mindre örnkoll på alla pinnar, fyrar, väderstreck, kobbar, skär och bränningar. Det är kul att navigera! Men jag skulle aldrig klara mig utan kompass som vissa gör. Den är monterad bredvid den icke fungerande hastighetsmätaren och visar i vilken riktning jag seglar.

Jag hade nog kommit fram ända till Björkskär om det inte hade blåst så förfärligt. De sade på Sjörapporten i morse att det skulle bralla på lite framåt kvällen men redan på eftermiddagen blåste det kul styvning i byarna. Jag kryssade så det knakade i båten hela vägen öster om Lökaö och Inre och Yttre Sillö men när jag gick förbi Stenören vände jag. Det blåste för mycket och det kändes inte tryggt att gå ut på en fjärd. Efter en massa trassel gick jag tillbaka en bit och in i Österviken på sydöstra Lökaö. Där var det fullt av båtar som sökt skydd för den hårda vinden och jag fick kryssa mellan båtar och folk som satt i sittbrunnen och blängde på en: ”Fan om du kör på min ankarlina!”

Jag hade mycket svårt att hitta ankarfäste med min lilla dragg och fladdrade runt den där jävla viken i över en timma innan jag äntligen fick ett tveksamt fäste utanför en blåsig vassrugg och kunde surra seglet lite hjälpligt runt bommen och sätta mig en stund. Det var bra nära där ett tag att jag hade sänkt båtjäveln och simmat hem med plånboken mellan tänderna.

Jag vågar inte sova med det ankarfäste jag har. Jag tror jag har drivit lite igen. Båten rör sig hela tiden från den ena sidan till den andra i vinden, till och med här i den här skyddade viken. Jag vill gå till Bullandö i morgon och köpa ett riktigt ankare. Jag hoppas det inte blåser lika mycket som i dag, här vill jag inte ligga längre än nödvändigt.

Det fattas ett par lattor i seglet. Har de varit borta från början eller är det jag som har tappat dem? Nej, fickorna i seglet är igensydda utan lattor. ”Träbåtar är mitt liv”, sade han som sålde båten. Må så vara men segling kan ju knappast vara det, till och med jag ser att det här seglet och den här riggen lämnar en hel del i övrigt att önska. Men jag borde naturligtvis ha kollat det före ett eventuellt köp. Klantigt.

Det åker omkring en liten kille i en liten gummibåt med en liten utombordare här. Han rundar min båt sedan åker han tillbaka igen. Och han skriker hela tiden: ”Jag ska oah hela natten skrämma slag på halva stan!” Runt, runt, runt. Nu kommer han igen. Vad fan vill han? Äckliga unge, det här är en naturhamn i Skärgården, inte någon jävla äventyrspark i Skara. Nästa gång han kommer förbi skjuter jag honom. Håll käft! vill jag skrika men någon annan gör det och ungen slutar faktiskt. Tack!

Jag har seglat hela dagen och ändå inte kommit fram. Jag är grymt trött och sliten. Nu vill jag bara lyssna på Sjörapporten, vila några timmar, känna hur vinden mojnar och dra härifrån.

Men jag har svalor i min mast.