Finns det något mer gott än frukost på en båt, solen som bryter fram mellan molnen och värmer en stund och det underbara, kvillriga ljudet av svalor i masten? Man ser oftast inte mer av svalor än ett par svarta vingar som möts i en svart kropp och kanske ser man huvudet också. Men det man ser, och hör, mest är hur fantastiskt de flyger och hur underbart de låter. Jag behöver inte se eller höra mer.

Ett ljud. Det låter som en båt på långt avstånd. Vem är ute och åker nu i mörkret och blåsten? Ljudet skiftar lite men är konstant. En båt som är på väg, kanske hitåt, men aldrig kommer fram. Det kanske är vinden? Vinden när den far fram över fjärden, upp över de tysta klipporna, genom grästuvor och buskar och förbi min båt. Vinden när den drar genom mast, vant och stag.

Jag lyssnar på ljudet av båten därute någonstans som aldrig kommer fram.

Vattnet kluckar lite mot skrovet, månen är stor och gul och nästan full, fotogenlampan vajar sakta i rufftaket. Jag ser mig omkring på allt trä, alla nitar, all olja och fernissa. Allt arbete. Jag ligger innesluten i en kokong av trä och hantverkskunnande. Jag lägger handen på ett av borden. Där utanför finns vattnet. Jag kan nästan känna vattnet mot handen. Där är bordet varmt och torrt av dagens sol, det ligger över vattenlinjen. Nästa bord är kallare och känns nästan fuktigt, det ligger under.

Jag släcker lampan och somnar. Ute far vinden omkring i mörkret. Månen skiner in i ruffen och kastar skuggor.

Jag sitter på Waxholmsbåten på väg hem igen. Pappret jag skriver på är fuktigt. Allt i båten blev fuktigt efter några dagar, eller var det efter det där regn-dygnet? Jag måste undersöka hur ventilationen i en träfolka är tänkt att fungera och om min ansluter sig till specifikationerna eller om någon tidigare ägare har byggt om någonstans och hindrar luftflödet. Okej att det är blött och fuktigt i en liten båt på sjön men det har varit extremt i min. Något måste vara fel.

Jag nådde hemmahamnen i går kväll efter drygt åtta timmars oavbruten segling från Björkskär. Jag var helt slut fysiskt och psykiskt när jag kom fram. Och jag hann inte med sista båten hem. Det kändes inte kul att behöva bryggsegla en natt, men för en gångs skull hade jag inte en enda mygga inne i båten när jag skulle sova. Det är något jag inte kommer att sakna ett ögonblick: horderna av stora, aggressiva och fullkomligt galna myggor. Jag kan inte påminna mig när jag senast upplevde så mycket, så stora och så hungriga myggor.

Men hur blir en slags slutsummering då? Säljer jag båtjäveln för halva priset i höst och håller mig till Ålandsfärjor och Waxholmsbåtar i fortsättningen eller känner jag en trött glädje och stolthet över att jag gav mig iväg som jag gjorde och klarade mig helt okej och har jag huvudet fullt av idéer om vad jag vill göra med båten och längtar jag nästan till att ta upp henne och själv få slipa och måla henne?

Det senare så klart.

Det är alltid jobbigt att ställas inför något helt nytt som man inte kan: sin egen okunskap och oförmåga. Det kräver energi, kreativitet och ett visst mod att överkomma sin okunskap och lära sig något man inte kan och som man kanske trodde att man aldrig skulle komma att kunna heller. Kunskap är inte gratis. Det kostar att lära sig. Men det är alltid mödan värt. Och det förtar inte det totala intrycket och känslan att de här elva dagarna till sjöss i Skärgården har varit fantastiska, sköna och framför allt oerhört lärorika. Jag har lärt mig mycket om segling, båtliv och om mig själv.

Att köpa en träfolka och ta sig an och segla en båt i trä, med allt vad det innebär, känns helt rätt. Båten är inte i toppskick och det finns en hel del som behöver åtgärdas och som kan göras. Men hon är renskrapad, fin i träet, tät, flytande och segelbar. Det är en stor fördel. Jag kan segla och ta allt det där andra en sak i taget; en sak om året.

Jag ser fram emot att segla henne igen. Jag hoppas det blir tillfälle till det under hösten före torrsättningen. Men jag ser också fram emot att få upp henne på land och börja lägga min egen hand på henne. Det kommer säkert att bli som de här elva dagarna: påfrestande, ibland frustrerande, oerhört lärorikt och väldigt kul. Men det måste vara en härlig känsla att segla en välhållen båt i trä som man slipat och fernissat för egen hand.

Om en stund lägger vi till vid Waxholm. Om drygt en timma är jag tillbaka i stan. Jag tänker på att när jag gick förbi Österviken på Lökaö i går var viken tom sånär som på en båt.

Och jag gick inte på grund 🙂

M är i stan tills på fredag och det vore så kul att träffa henne. Och de har ringt om en tjänst på ett gymnasium och vill gärna träffa mig för en intrervju. Spännande! Det kanske är läge att segla tillbaka till stan i morgon? Jag avvaktar Sjörapporten och SMS:n med spänning.

Vackert väder och båtar dyker upp som svampar ur jorden. Det är måndag i dag, har folk semester eller ringer de och sjukar sig? ”Det var den där pizzan som var dålig, jag har spytt hela natten, men jag är tillbaka på onsdag.” Han kommer att vara mystiskt solbränd sedan för att ha legat ”magsjuk” i två dagar.

Ett äldre par med en ny, stor segelbåt, som de fortfarande är ovana med, ligger här bredvid en bit bort. Nyss försökte en annan segelbåt lägga till alldeles intill mig men jag spärrar effektivt av båda platserna med min klantiga förtöjning som tar upp hela klippan. Förlåt! Jag är ny på det här, jag kommer att förtöja proffsigare nästa år. På andra sidan ön, nästan precis på den klippa jag brukar bada vid, ligger en annan båt med några föräldrar och barn. Förhoppningsvis dagssländor på picknick över dagen.

Apropå det, antingen är jag särdeles märkvärdig eller så är det fantastiskt tunnsått med singlar på sjön. Förutom en och annan manlig ensamseglare likt mig själv har jag inte sett något annat än pensionärer, par och barnfamiljer. Det verkar inte föreligga någon överhängande risk att stöta på en båt med kvinnliga amazoner. Jag får hoppas på en sjöjungfru. Det är därför jag badar så ofta 🙂

Sol, varmt, en närmast obefintlig bris, havregrynsgröt med sötmandel och honung kokad på havsvatten och The Heat Is On med Agneta Fältskog och Gimme Some Lovin’ med Spencer Davies Group på den lilla transistorradion. Kan det bli bättre?

Jag började dagen med att gå över till andra sidan ön för ett morgondopp. Det får igång pulsen och man vaknar och känner sig fräsch och villig att ta sig an dagen. Och det var skönt och vackert också, som i går.

Jag har kommit på var myggen tar sig in någonstans: genom takventilen. Jag har hela tiden utgått ifrån att den såklart är säkrat med något slags nät så att inga flygfän alls kan ta sig i i båten den vägen, men den är öppen som en åttafilig motorväg in till mig under kvällarna och hela nätterna. Inte undra på att jag ser så svullen ut i ansiktet om morgnarna och kan skaka ut en massa döda myggor ur sovsäcken. De är överallt! Jag får börja ha ventilen stängd när jag ska sova, inte helt och hållet men tillräckligt för att myggen inte ska ta sig in.