Jag har alltid känt att jag kommer att bli med träfolka igen, frågan är bara när. Men en träbåt kräver en hel del uppmärksamhet, kärlek och jobb. Det passar inte i mitt liv nu. Samtidigt har jag känt en växande längtan de senaste åren att sätta segel och ge mig ut på sjön – att bli med båt igen. Då är en liten plastbalja ett bra alternativ, den kräver inte samma underhåll och kan till nöds stå kvar på land en säsong om livet skulle vara så hektiskt att man inte hinner segla just den sommaren. Jag öppnade upp för att bli med båt igen förra året efter att ha varit ute och seglat med en god vän: ”Om du snubblar över en bra, liten segelbåt i plast för max 30 000 kr, säg till, för då är jag intresserad.” Jag har inte hört något från det hållet, men nu i sommar framkom det att en bekant till min mamma ville sälja sin J17 med vagn till ett bra pris. Det är en segelbåt i plast som påminner om träfolkan med sitt klinkbyggda skrov och långa köl, men den är lite mindre: 6m lång, 2,2 m bred och ca. 1m djupgående. Båten såg bra ut, priset var bra och det kändes bra att säljaren är någon jag känner. Efter att ha kollat upp att jag kan få båtplats på ostkusten i höjd med St Anna skärgård slog jag till och köpte båten. Jag är med båt igen! Den får stå kvar hos säljaren över vintern, så tar jag vårrustning, sjösättning och segling nästa sommar. Men det är en annan historia, jag får se om jag delar den här eller i en annan blogg. Men kul är det, att vara med båt igen. Liten? Jo, det är den – det är som att campa men till sjöss: i stället för att krypa ned i ett tält efter att ha vandrat hela dagen, kryper man ned och lägger sig i en båt efter att ha seglat hela dagen. Liten båt – lite bekymmer 🙂
Etikettarkiv: Att segla
Hemgång
Hur lång tid tar det, och hur mycket bensin går det åt, att köra en träfolka från Svartsö in till Stockholm med en 4-hästars motor? Jag hade ingen aning. Det enda jag hade att gå på var säljarens uppgift att han hade seglat ut båten i våras på knappt 5 timmar, men det var i ”god vind”.
Jag gick från bryggan strax efter åtta och satte kurs mot Lådna för att tanka. De öppnar egentligen inte förrän elva på fredagar på hösten, men de såg att jag vankade omkring där nere bland pumparna och var schyssta och lät mig tanka ändå. Ett stort tack för det. Jag gick därifrån en stund senare, strax före tio, med motorn och fyra 5-litersdunkar fulltankade med bensin och med kurs mot Waxholm.
Jag tänkte att jag får väl tanka igen i Waxholm om det behövs, och kommer jag därifrån före fyra borde jag vara i stan innan det blir mörkt. Annars får jag hänga upp fotogenlyktan någonstans på båten som en laterna om det hinner mörkna och försöka hitta fram till båtklubben i alla fall.
Men alla mina farhågor kom på skam. Jag var framme vid jollebryggan på båtklubben strax efter halv tre. Det tog ca. sex timmar och ungefär lika många liter bensin. Skönt med lite medvind och något som gick enklare, snabbare och lättare än befarat.
Svartsö
Jag skulle ta bussen från Slussen till Boda brygga och sedan sjötaxi därifrån ut till Svartsö där båten legat under sommaren för en natts bryggsegling och sedan köra hem henne i morgon fredag. Hon är schemalagd att tas upp på land under första passet av torrsättningen, kl. 8-12, på lördag.
Jag tog tunnelbanan till Slussen och köpte en extra bensindunk att ha med mig till båten och gick och ställde mig i kön till bussen. Men den kom aldrig, eller så var den bara sen, jag vet inte. Det är en tajt tidtabell med en (1) minut till godo mellan buss och båt i Boda, så efter några minuter gick jag och hejdade en taxi i stället.
Taxichauffören var en trevlig kille som också har en träbåt, en kravellbyggd motorseglare från 1938 som han försökte sälja till en kille från Kalmar men som tog tillbaka handpenningen och hävde köpet när han blev sjösjuk på väg till Landsort.
Vi hade lite svårigheter att hitta Boda brygga och körde nog fel och vände. Om drygt en kvart går båten, den sista för dagen. Vi körde lite fel igen och vände någonstans i Gustavsberg. Jag ringde skepparen på sjötaxin och bad honom vänta en stund för vi är på väg. När han hörde att vi inte ens var i Hemmesta gav han oss en chans på hundra och sade att han väntar max tio minuter. Okej, det ger oss drygt elva minuter. Vi hinner, sade taxichauffören, och bilen sköt fart genom en rondell. Jag läste kartan och han körde, mycket snabbt men säkert, och med gemensamma krafter och tack vare att en annan passagerare också var sen, hann jag fram i tid. Det första jag såg när jag satte mig i båten var tjejen som stod före mig i busskön.
Ett stort tack till dig som körde taxin så tålmodigt och snabbt. Och ett stort tack till skepparn på taxibåten som väntade.
Skit på er ni som ansvarar för busstrafiken ut mot Nacka och Värmdön för att ni löpande kan ange bussnummer och avgångstider på skyltarna vid busstationen under Slussen, men ni kan inte med samma skyltar meddela om en buss är inställd eller bara lite sen. Det är svagt. Och ni är skyldiga mig 450 kr för taxin.
Ordspråk
Apropå masthaveriet måste jag ändå helt och fullt hålla med en kollega som sade i dag:
Hellre lyss till det vant som lossnade än att aldrig ha seglat.
Masthaveri
Det tog tre timmar att kryssa över St Nassafjärden. Det blåste bra och jag revade storseglet lite, men det kändes kontrollerat och bra och det enda som egentligen störde var vågorna och sjögången. En timma senare, vid elva, hade jag gått förbi Roskär och skulle just passera Lill-Tristonskäret. Jag läste ett par sms från ett par vänner som undrade hur jag hade det. Solen sken, vinden var god, båten gick bra och jag tänkte inte så mycket på den ofrivilliga semesterdagen utan kände att livet är fantastiskt och gott.
Då lossnade styrbords vant.
Det tog ett tag innan jag fattade vad det var som hängde där och svajade fram och tillbaka. Det tog ytterligare ett tag innan jag fattade vad som stod i begrepp att hända härnäst.
Det var skruven (sprinten, kanske det heter) som fäster vantet vid fästet i båten som hade gått sönder eller lossnat. Min första tanke var nog att försöka hitta en skruvmejsel, en spik eller liknande och få fast vantet igen, för jag kommer ihåg att jag var nere i ruffen och rev i någon låda. Sedan var jag uppe igen och masten började luta åt babord. Jag svängde så att vinden kom från från babord och babords vant höll masten på plats. Jag fick ned storseglet men båten svängde eller gick upp mot vinden och focken tog vind från styrbord och jag orkade inte hålla emot och riggen rasade ned i vattnet.
Jag kommer att minnas länge, länge ljudet när masten bryts nere vid foten och sliter sig ur den där lilla koppen som sitter på båten. Jag kommer att minnas länge, länge synen när mast, bom och segel faller ned i vattnet.
Det är otäckt att se riggen ligga där i vattnet med alla vajrar som skramlar ned från båten och sjunker ned i det mörka vattnet tills man inte kan se änden på dem längre. Där ska inte masten ligga, i vattnet, den ska stå rakt upp, på båten.
Man är inte så kaxig längre när något sådant inträffar. Det känns som om båten försvinner under fötterna och man slås av vilket bräckligt litet undantag av icke-vatten man egentligen seglar omkring med. Man seglar och har sig och tror man är ett med sjön. Men ska man vara ett med vattnet ska man simma. Eller kanske drunkna.
Men jag drunknade inte. Jag tog mig inte ens tid att bli ledsen och grina en stund. Jag funderade ett tag på att ringa Sjöräddningen men jag har aldrig gjort det tidigare. Ringer man Sjöräddningen när man har tappat masten i sjön? Jag tänkte inte mer på saken utan började i stället systematiskt rensa riggen på bom, segel, vajrar och rep. Jag lade alla små trissor, hjul och andra saker i en påse. Jag lade bom och segel i ruffen och masten ovanför. Jag surrade fast allting, tog upp ankaret, startade motorn och åkte hem.
Jag lade till vid bryggan några timmar senare. Jag gjorde alla vanliga grejer som jag brukar göra innan jag lämnar båten och åker hem igen. Jag satt en stund på bryggan och åt lite nötter och choklad och tittade på min båt där hon låg med den trasiga masten surrad på rufftaket. Jag kunde fortfarande inte förstå vad som hänt, jag kände mig bara olidligt trött och ville hem. Jag gick bort till ångbåtsbryggan och väntade i över tre timmar i vänthuset. Det regnade och jag tänkte att om pumpen i båten inte fungerar och båten sjunker också, då tar jag det som ett fullkomligt klart och ovedersägligt budskap från gudarna: jag ska inte ha båt. Vi får se.
Det blir drygt att köra båten till vinterplatsen med motor. Men det ska bli grymt skönt att få upp henne på land och masten i mastskjulet. Om det blir dyrt att laga masten väntar jag med det till näst-nästa sommar. Då kan jag göra i ordning båten som vanligt och som planerat till nästa sommar men låta henne ligga vid bryggan utan mast hela säsongen och få tid till renovering av framför allt innanmätet där det finns mycket att göra. Trist men ett fullt tänkbart alternativ, beroende på vad det kostar att fixa masten.
Ett masthaveri är naturligtvis en mycket allvarlig sak och jag är glad bortom ord att ingen kom till skada. Jag tror inte ens rufftaket, däcket eller relingen tog skada. Jag borde ha märkt det när jag tog upp masten ur vattnet. Men det har varit en jävla skitdag i alla fall. Otroligt! Jag trodde inte sådana här dagar fanns längre. Det är som en dålig film. Nu fattas bara att lägenheten har brunnit, övertalighet på jobbet och ett positivt test av någon läskig könssjukdom.
Och Bajen förlorade derbyt mot AIK.
Fanjävlaskithelvetekuk.