När jag kastar loss, sätter en kurs och seglar någonstans. Att lossa förtöjningarna, gå ur hamn, hissa storsegel och fock och styra båten mot horisonten – att segla. Om livet ombord till sjöss. Att segla från den ena ön till den andra.
Jag såg i prognosen i går att det ska dra förbi något i kväll och i samband med det skulle det bli ca. 25 sm i byarna. Västlig vind. Då vill jag inte ligga någon annanstans än på min vanliga bryggplats i hemmahamnen. I morse hade de nedgraderat till 18-19 sm i byarna. Okej, då går jag till den där braiga viken i stället, den som ger skydd mot alla vindar på den västliga kvadranten. Nu senast jag kollade var prognosen nere på ca. 15 sm i byarna ett par timmar runt 18-tiden. Det är fortfarande mycket och hård vind och absolut inget jag är ute och seglar i, men det grejar vi i den här fina, lilla viken.
Det här börjar bli (ytterligare) en favorit. Fören pekar nästan rakt mot väster.
Reskär var fint men sjögången var inte rolig i en liten båt. Det var (nog) första och sista gången jag låg vid Reskär med den här båten. Jag gick i väg tidigt i morse, utan att starta motorn, och seglade ett par timmar i NV-vinden medan byarna höll sig (enligt prognos) runt 7 sm. Det var lite tradigt att kryssa mellan Grönsö och St Skällö, annars var det en trevlig och bra seglats.
Efter frukost och morgondopp hissade jag segel och begav mig SO mot Fångö. Det blev en lättsam seglats i den svaga NO-vinden. Jag missade en avfart, blandade ihop Gråholmarna med Lindholmen och tappade navigeringen en stund. En snabb koll på mobilkartan gjorde mig inte klokare. Jag vände tillbaka till Höga Svedsholmen i stället, den visste jag säkert var den låg, och gick sedan rakt österut från dess södra udde, då föll bitarna på plats och jag såg den gröna pricken och var jag var någonstans. Vad gjorde man utan kompass?
Jag gick ut på Reskärsdjupet i riktning mot Reskär för att kolla, annars hade jag Gubbön som ett annat alternativ. Jag har seglat förbi Reskär några gånger men aldrig legat där. Viken är djup och ser ut att ha bra skydd mot vindar utom mot dem på östra kvadranten. Det ska vara en obefintlig S-vind i natt och NO på morgonen innan det slår om till en frisk S-vind på eftermiddagen, så Reskär verkar bra i natt.
Jag försökte först på norra sidan av viken men sjögången/sjöhävningen tvingade mig att ge upp och gå till den södra i stället. Där låg redan tre stora segelbåtar och jag fick god hjälp med att lägga till – tack! Det är sjögång här också men inte lika mycket, och det är djupare. Det är fascinerande vilket liv det är i den här vindstilla viken av de långa vågorna som rullar in mot klipporna. Båten gungar betänkligt men förtöjningar och ankarfäste håller.
Det här blir bra för en natt, jag går vidare i morgon bitti.
Ut på Reskärsdjupet seglade jag nästan ikapp den lilla röda segelbåten.
Ensam i båten igen. Jag pysslade lite, fyllde på vatten och funderade på att stanna över natten i hemmahamn och gå någonstans först i morgon. Men, nej, dagarna går och rätt som det är är ju säsongen slut och båten står på land – igen. Jag borde… Det är en fin balans det där, mellan å ena sidan ha semester, våga göra ingenting och unna sig själv att ligga kvar i den bekväma och trygga hemmahamnen och bara ligga och läsa en bra kriminalroman hela dagen, å andra sidan att ta tillvara på de här dagarna och ge sig själv upplevelser och besöka platser som man inte brukar göra till vardags. Jag pushade mig själv kärleksfullt och lagom bestämt förbi resfebern, gjorde loss och kom iväg strax efter 19. Svag vind (efter gårdagen helt perfekt), uppehåll och magiskt vackert.
A red sky in the night is a sailor’s delight. Men är det bara jag som ser en eldsprutande drake i skyn?
Efter en lugn natt och frukost med kaffe fick vi ge oss iväg lite hastigt när ankarfästet gav upp i byvindarna. Jag hade kunnat gå ut och lägga i treudden, den fäster i den viken, det vet jag, men vi var ändå på väg. Jag satt med sjökortet i knäet och hade svårt att hitta en bra vik som kunde ge skydd mot NV-vinden; alla vikar verkade vara öppna norrut. Gå söderut eller norröver? Dagen efter lovade N-vindar som skulle vara lite jobbiga att sitta och kryssa i, men göra det enkelt att gå västerut tillbaka hem, så det verkade bäst att gå norrut.
Jag har ingen vindmätare i båten, så jag vet aldrig hur mycket det blåser, men om man utgår ifrån att prognosen är mer eller mindre korrekt, var det på väg mot 10 sm där vi utgick från men ett par sm lugnare dit vi var på väg. Vi seglade ganska bra i de hårda vindarna. Det lutade mycket men jag släppte på storseglet, så vi inte fick vinden rakt in i seglet, utan mer utmed. Det funkade ganska bra, tycker jag. Men det blev inte lugnare ju längre norrut vi seglade, snarare tvärtom, och efter ett tag gick jag in mot lä bakom en liten holme och revade: ”Vi går sista biten för motor”.
Viken vid St Gröskär gav mycket mindre skydd för vinden än vad jag hade tänkt mig, men vi gick in och lade oss med ena långsidan mot en liten brygga. NV-vinden höll båten effektivt på plats. En bra förtöjning, båten kommer ingen vart och bryggan håller, men hur tar vi oss härifrån utan att driva in i land?
Segelbåt J17 i blåsväder.
Prognosen för morgondagen ändrades allt eftersom dagen fortskred. Det såg ut som att det skulle bya ganska rejält nästa dag också, och jag kan inte riktigt hantera vindar över 10 sm, så jag föreslog att vi skulle segla hem sent i kväll/natt i stället. Enligt prognosen skulle vinden ligga på nord då också men vara lugnare med mindre skillnad mellan grundvind och byvind och framför allt inte mer än 7-8 sm vilket jag fortfarande tycker är mycket men hanterbart.
Vid 20-tiden hade vinden mojnat och en halvtimma senare gick vi iväg söderut. Vi gick för motor först en bit, sedan hissade vi segel. Vinden var perfekt och enligt en app på mobilen som mäter hastighet gjorde vi 5 knop och tangerade 6 knop. Det var ljust och inga större problem att navigera och se fyrar och prickar fram till 22:30-tiden, sedan blev det lite mörkt men då var vi framme i kända vatten. Det skurade och byade lite. När det började bli riktigt mörkt tog vi ned seglen, hissade upp en pannlampa i masten som lanterna, hängde upp fotogenlyktan längst ut på bommen som akterlanterna och gick för motor hem. Det var första gången jag nattseglade. Magiskt och mycket vackert.
Efter gårdagens debacle var det lite nervöst att hissa segel och stäva ut på fjärden igen, men vädret var fint och vinden mer stabil än i går och allt gick bra. Vi kom iväg vid halv sju och seglade österut i V-vinden och fick en mycket fin kvällssegling. Efter ett tag tog vi ner focken, som mest bara slog hit och dit i medvinden, och gick enbart med storseglet. Jag var lite orolig för att vi skulle komma fram sent men det gick snabbt i medvinden och vi slog nog mitt tidigare rekord på drygt en timma ut till Finnfjärden, den här kvällen tog det ca 55 minuter. Vi gick till en ö där jag varit många gånger tidigare men prövade en ny vik. Den var lite grund, lite smal och kanske lite svårt att hitta fäste för klippjärnen, men annars var det mycket lugnt, skyddat och fint. Märkligt nog inga mygg.
Segelbåt J17 löst förankrad vid liten klippa i dyig vik.
En kompis kommer förbi i morgon onsdag och gastar på för ett par dagars segling med en övernattning i naturhamn någonstans. Jag är lite osäker på hur långt vi kan gå, prognosen är sådär de närmaste dagarna, så jag tänkte att jag rekar lite alternativ på närmare håll. Jag seglade i knappt en timma, gick österut sedan lite norröver, och hamnade vid en liten holme, något större än en klippa som sticker upp ovanför vattnet, där jag låg hyfsat skyddad från V-vinden som kom farande runt udden bakom mig. Ankaret sjönk snabbt och lätt i dyn men fick inget vidare fäste. När båten låg sidledes utmed kilppan lossade jag landförtöjningarna och gick ut och lade i ankaret igen. Samma resultat igen efter en stund. Jag försökte en andra gång, och en tredje gång med treudden, innan jag gav upp. Botten var helt enkelt för lös, jag fick inget hållbart fäste i den där dyn. Jag borde kanske ha annat att det skulle vara så, så nära den där vassviken.
På vägen hem igen kryssade jag igenom ett smalt sund när det plötsligt dök upp ett litet regnoväder som vinden snurrade snabbt runt. Det var kanske 8 sm i byarna i ena stunden, minuten efter var det kanske 10 sm, någon minut senare ytterligare ett par sm. Och störtregn.
Jag vet inte hur eller varför riktigt, men allt gick så snabbt och plötsligt befann jag mig i en situation där jag – paradoxalt med tanken på den frenetiskt hårda vinden – inte fick fart nog för att göra slaget, och det fanns inte utrymme nog att falla av åt babord och vända om åt det hållet. Land närmade sig snabbt. Det blåste hysteriskt, jag fick ned förseglet och slet med storseglet, vattenytan kokade av blåst och regn. Allt slog och slängde, allt var blött, sjökortet blåste iväg, båten lutade så jag var övertygad om att ”Okej, nu kantrar jag” och i nästa stund drev jag i land.
Jag minns inte någon hård stöt eller att det tog tvärstopp, så jag tror att det blev en relativt mjuk landkänning. Och han som kom till min undsättning och drog mig ut på djupare vatten hade en liten gul båt med en utombordare på… ca. 15 hk. Jag minns inte exakt, men jag minns att jag tittade på siffran på motorkåpan och blev förvånad: ”behövs det inte mer än så för att dra bort en hel liten segelbåt från land med vinden slitande i seglen?” Jag stod nog inte så hårt på land. Och jag kan inte se några ytliga skador över vattenlinjen.
Jag blev bogserad bort till ett gammalt båthus där jag fick tillbaka kepsen som hade blåst bort i kalabaliken. Båtsportkortet såg vi inte till, det sjönk. Vi bytte mobilnummer och han ringer om det flyter upp. ”Har du köpt båten nyligen?” frågade han. Jag kunde förstå den frågan, och även om det är min tredje säsong har jag fortfarande mycket att lära. Han hade seglat J17 själv och visste mycket väl var det var för båt. Han sade att riggen på min var inte standard; jag har en masthead-rigg. Vanligtvis sitter det tydligen en partialrigg på J17, men på min går förstaget hela vägen upp till masttoppen. På bilder har jag sett att andra J17-segelbåtar har en annan slags rigg, men jag har bara reagerat på färgen hittills. Trots omständigheterna var det roligt att få veta skillnaden mer precist och få ett ord för det: masthead.
Det blåste ordentligt i natt, 11 sm i byarna enligt prognosen. Jag hade bra förtöjning men låg inte helt i lä. Vinden kom farande över fjärden, in över de flacka klipporna och tjöt i riggen och slet i förtöjningarna. Men allt höll och framåt midnatt lugnade det ned sig lite och jag somnade. Nu på morgonen blåste det inte fullt lika mycket, kanske snarare 8 sm i byarna, men fullt tillräckligt. Skönt att ha medvind. Upp med tygen, storseglet åt ena hållet, focken åt andra. Hemma på drygt 2 timmar – wow! Dubbelt så snabbt som vanligt.* Ett snabbt slut på en fin helg där allt har fungerat och gått bra, förutom att jag satte fast en blyplätt i botten ute vid Vatingarna (men det var lika bra att jag inte blev kvar över natten där, det hade varit ännu blåsigare).
Tack för en fin helg, dags att gå hem, lite grått och småkallt och 8 sm i byarna (men medvind).
* Jag mätte distansen på Länsstyrelsens karta och den var knappt 10 nautiska mil, på lite drygt 2h, vilket borde bli ungefär, typ, cirka… 4,5 knop. Om jag inte räknar alldeles fel.
Jag gick bort till Vatingarna i dag. Det är två små, flacka kobbar långt ut med massor av fåglar på. Det borde vara fågelskyddsområde, men det är det inte. Jag gick in mot en liten vik, revade och slängde i blyplätten. Jag åt lite mellanmål och konstaterade att jag verkade ha fäste. Bra, då blir det Vatingarna i natt.
Jag behövde ta upp ankaret och kolla lite mer precis var jag skulle förtöja. Botten kändes stenig. Rätt som det var, var det som att ankaret släppte, eller kanske föll, sedan satt det stenhårt. Bergfast! Man känner det i ankarlinan, den är helt stum. Hur jag än slet och drog, framåt och bakåt, satt ankaret som berget där nere, 7-8 meter under vattenytan. Jag vet, för det var bara 23 meter kvar av ankarlinan som var 30 meter från början som jag var tvungen att kapa.
Det blåste mycket och jag fick bara upp focken när jag seglade vidare. Jag gick för motor sista biten in mot Lilla Svensö. Nu ligger jag i en annan vik med mitt andra ankare i stället. Ett ankare är inget ankare, två är åtminstone ett. Jag hoppas det är en bättre botten här, så jag får upp det när jag ska hem i morgon.
Jag anlände hamnen strax före midnatt i går. Det var precis så ljust så att jag såg att ta mig ned i båten utan att plurra. Bryggsegling. Lite kyligt man inte alls så kallt om det var senast. Förra helgen blev det ingen segling på grund av att motorn lade av precis när jag skulle lägga ut från bryggan. Den här gången hade jag med mig verktyg, så jag kunde skruva bort och rengöra tändstiftet, sedan gick motorn hur bra som helst. Vinden var svag till måttlig, NV vridandes till S. Jag fick kryssa lite på slutet men efter ca. 3,5 h angjorde jag land i en fin vik. Jag hade plan på en ö längre ut, men det här får räcka för säsongens första seglats.
Segelbåt J17 i vacker vik efter säsongens (2022) första seglats.
Det är lite speciellt att segla i september. Är det fint väder kan det vara varmt som högsommar på dagen, men så fort solen går ned biter hösten och under natten kan det vara frost. Min dunsäck håller mig varm då.
Jag hade sällskap av en god vän i går och vi gjorde en dagsetapp till en liten klippa i närheten och solade, smakade på det kalla vattnet och myste. Njutbart och kul.
I dag har jag seglat i sex timmar. Vinden stod stilla de två första timmarna och jag drev mer än seglade, de tre sista fick jag kryssa i S-vinden, på det där sättet när det känns som att vinden ändrar riktning vid varje slag och man ibland seglar baklänges. Men nu är jag framme och förtöjd.
