Jag var på Båtmässan i dag och hittade en affär alldeles i närheten där jag bor som säljer färg och oljor till båtar. Perfekt! Jag frågade hur mycket linolja som kan tänkas gå åt till en träfolka och han som stod i montern tyckte jag kunde börja med 5 liter. Gah! Det blir mastigt att ta i ryggan på cykeln ut till båten. Men det får väl gå, tillsammans med alla andra fäger och fernissor jag kommer att behöva till vårrustningen. Jag har nog det mesta, färg var liksom den sista pusselbiten, nu är det bara ett antal fina dagar som behövs för att få båten duglig till sjösättningen i slutet av april.

Det var dåligt med båtar på båtmässan, mest bara plastbaljor. Jag tittade i en utan mast för drygt 5 000 000 kr som drog 120 liter bensin per timma. Tanken rymmer 1130 liter, ca. 10 timmar, typ från stan till Gotland. Kostnad? Drygt 10 000 kr.  Hur många dagstripper gör man per säsong? 10? Det blir 100 000 kr bara i ”fraktkostnad”, sedan tillkommer båtplats, skötsel, utrustning, mat och käcka seglarkläder. Fast det är klart, köper man en balja för fem millar kanske hundratusen i bensin, eller om det är disel, inte är så mycket att orda om.

Det fanns ännu större, men jag gick inte in i dem. De intresserade mig inte, de var bara stora och vräkiga och… döda.

Däremot fanns det några skärgårdskryssare i en av hallarna och där blev jag som ett barn, ett ljus, och jag blev helt tagen, fascinerad och fångad av dessa praktverk av svepande linjer, fernissa och levande trä med färg, form och historia. Trä! Hantverk! Något som lever, andas, rör sig. Något som är vackert, inte bara pompöst och uppblåst. Gud, vad vackra de var! Jag kan inte fatta hur man kan bygga något så stort, tåligt och hållbart i trä. Men träd och trä är hållbart, segt, envist och levande. Man känner det när man kommer i närheten av en träbåt, när man känner med handen längs med relingen eller ett kravellskrov. Det lever, inte bara båten utan även han eller hon eller dem som byggde båten. Allt trä, all kunskap, all hantverksskicklighet, alla dessa timmar och dagar och kanske år som det har tagit att foga trä till trä till en båt som kan korsa Atlanten. Helt fascinerande! Det finns inget som det.

Söndag. En sådan där skön söndag jag inte har haft på länge då man vaknar sent, men inte alltför sent, och solen skiner sådär kraftfullt som den bara kan göra från en stilla och klarblå himmel så här års och allting liksom vår-vrålar åt en ”Ut i solen!” men det är så skönt att ligga kvar i sängen en stund för i dag finns det egentligen inga måsten, bara några saker man skulle kunna göra om man vill, och att åka ut till båten och kolla till den, bara sådär fram och tillbaka, är en av sakerna.

Härligt.

Det kändes lätt att cykla genom stan. På sina ställen var det fullt av folk som var ute och promenerade, nästan lite vårrusiga och hetsiga, som om de hade bråttom ut till det där charmiga kafét någonstans innan alla bord är upptagna och solen går ned. Ute vid båten var det lite lugnare och allt såg okej ut. Den ena presenningen hade flyttat lite på sig men inte mycket och jag gjorde inget åt det. Om det inte blåser alltför mycket lär den ligga kvar. Skönt. Jag cyklade hem igen och stannade en stund vid en kaj för att få lite sol i ansiktet.