Efter nattens pyjamassegling sov jag några timmar på svaj i västra viken på Gubbön, sedan gick jag för motor över till en liten vik på östra Fångö. Den såg fin ut och verkade ha gott skydd mot S-vinden, men de flesta platser var upptagna och jag såg få eller inga sprickor för klippjärn i de släta klipporna. Jag fick erbjudande om en plats mellan två båtar och det var snällt och omtänksamt – jag uppskattar det – men jag gick vidare till en vik på norra Fångö i stället, söder om Jutholmen.

Två stora segelbåtar låg redan i viken och låtsades som att jag inte fanns. Jag hörde att det var folk i båtarna men såg inte till någon, trots att klockan var över nio. Ingen dök upp i sittbrunn och hälsade när jag svängde in i viken; hjälp att lägga till var det inte tal om. Kvinnorna i respektive båt hälsade lite avmätt till slut, efter ett par timmar, men männen gav mig inte en blick.

Den graden av asocialitet kändes mycket märklig. Jag brukar alltid hoppa upp ur båten och åtminstone hälsa, oftast hjälpa till med förtöjning också, när någon seglar in i samma vik som jag ligger i och tar sikte på den klippa jag ligger vid. ”Seglar, det gör vi tillsammans” – man behöver inte umgås och byta mobilnummer med varenda en, men man hälsar och erbjuder alltid hjälp. Hursomhelst, de surmulna gav sig iväg efter ett tag, utan ett hejdå eller någonting, då passade jag på att byta plutten mot treudden och lägga mig några meter längre in i viken.

Byarna sliter i träden runtomkring mig och kastar sig ned i viken och får hela båten att luta. Om det är såhär i en relativt skyddad vik, hur är det då ute på fjärden? Jag har treudden fast förankrad i lerbotten och en extra förtöjning på vindsidan som går från ett klippjärn i land till aktern på båten. Det håller, men vi får se hur jag gör inför natten. Om det inte mojnar lägger jag mig på svaj ännu lite längre in i viken, mellan två ankare.

Mycket blåst, ofta runt 12 sm i byarna, taskiga förtöjningar, svårt att hitta lä i skyddade vikar, tidiga uppbrott för att ankarfäste inte har hållit och t.o.m. pyjamassegling har det varit i år. Jag minns inte att det var så de två första säsongerna. Ingen säsong är den andra lik och det kanske är så enkelt att den här sommaren är ovanligt blåsig, men det känns som att jag seglar i motvind och att det i bästa fall är en tröskel i min lärprocess. Jag hoppas inlärningskurvan planar ut och vinden lugnar ned sig snart.

UPDATE 18:28: förtöjningarna höll men jag orkade inte med det ständiga vinandet, slitandet, ryckandet, dragandet och vibrerandet i rigg, förtöjning och båt, så jag gjorde loss och gick ett 50-tal meter längre in i viken och ligger nu på svaj där med treudden i fören och plätten i aktern. Det blåser fortfarande och båten driver lite hit och dit men i övrigt är det som en annan värld: jag kan höra vad jag tänker här.

tror jag det kallas för: när man av någon anledning måste hoppa upp ur kojen – i bara pyjamasen – för att flytta båten mitt i natten. Senast jag gjorde det var nog sommaren 2007, när jag hade träfolkan och låg ute vid St Nassa. Den här gången ligger jag vid Gubbön i Gryts skärgård (är det väl, tror jag, det kan inte riktigt vara Sankt Anna) och jag hade inte sett eller räknat med att SO-vinden i natt skulle dra in med sådan kraft och sådan sjöhävning där jag låg förtöjd. Jag vaknade av att det gungade så jag höll på att trilla ur sovsäcken, båtgrannen hade försvunnit och förtöjningarna höll på att ge upp. Vinden var inte så farlig egentligen, förtöjningarna hade nog hållit för den, men sjöhävningen rullade in med stora vågor och den kombinationen blev för mycket. På med byxor och tröja, på med pannlampan, gör fast vattendunken, dra igång motorn, lossa förtöjningarna, upp med ankaret och iväg – vart? Det var mörkt och jag såg inte mycket, pannlampan gjorde mest att jag förlorade det lilla mörkerseende jag hade. Ett tag tänkte jag gå bort till morgondagens (dagens) mål, det ligger inte alltför långt ifrån och vägen dit ser ganska enkel ut och bensinen bör räcka, men det slutade med att jag bara gick runt Gubbön och lade mig på svaj tillsammans med de andra båtarna i viken på västra sidan av ön. Nu ligger jag här och skvalpar med ankaret i fören, pannlampan som en lanterna i masten, tillräckligt med svängutrymme till de andra båtarna (hoppas jag, det ser så ut) och en erfarenhet rikare.

Jag kom iväg halv åtta (på låtsas, halv sju på riktigt; enligt normaltid) i går kväll, när de värsta byarna hade lagt sig. Jag gick med bara storseglet uppe eftersom jag hade medvind, eller plattläns som jag har lärt mig att det heter när vinden kommer in rakt akterifrån. Det mojnade snabbt och jag gick för motor sista biten när det blev vindstilla. Vad märkligt snabbt det slår om, från ett hav av skummande vita gäss till en stilla fjärd, blank som ett nybonat golv. Det var nästan mörkt när jag kom fram efter tre timmar, men jag hittade fäste för klippjärnen. Och inga mygg! I dag har jag bara stannat kvar; badat, solat lite, bytt ankare till treudden när blyplätten inte höll (jag tror jag ska börja kalla den för ”plutten” ist) och börjat läsa Stefan Ahnhems ’Den sista spiken’. Det är ingen värme i luften, det känns när solen går ned eller i moln, men det är mycket vackert och njutbart ändå. Eller kanske just därför.

I dag fyller bloggen 15 år. Det första inlägget skrevs 15 juli 2007. Femton år låter mycket men jag hade ett uppehåll och skrev ingenting under tio år, från det att jag sålde träfolkan tills att jag köpte nuvarande J17. Vi borde väl fira bemärkelsedagen med en seglats runt Häradsskär eller något, men det byar hysteriskt i dag (11-12 sm enl. prognos). Vinden tjuter i stag och vant och båten sliter och hugger i förtöjningarna trots att vi ligger på vår vanliga plats vid bryggan i hemmahamnen. Hur är det då inte ute på fjärden? Nej tack. Jag kanske går i väg i kväll när det har lugnat ned sig lite. Vi får se.

fick vi en fin segling bort till favorithamnen. Det går bra att vara två i båten, bara man inte har alltför mycket packning med sig och turas om. Man kan stå två stycken i sittbrunnen och borsta tänderna samtidigt, men man får gå omlott när man ska bädda, gå och lägga sig, stiga upp, bädda ihop, göra något i ”köket”, etc.

Första kvällen spelade vi lite Yatzy på min mobil, den här kvällen spelade vi med riktiga tärningar, det var roligare. Tänk vad kul man kan ha med fem tärningar och en spelidé som är väl avvägd mellan slump och strategi. Yatzy är sällan fel.

Bra vind i dag på vägen hem; rakt sydlig och ganska stabil och tillräcklig för att komma i hamn på lite drygt tre timmar. Vi lämnade naturhamnen utan att starta motorn och landade i hamnen utan att starta motorn. Bara segla hela vägen. Skönt. Grått och disigt och en del regnande. Nu regnar det ännu mer. Focken har fortfarande inte torkat och ligger på fördäck; aldrig att jag tar ned den i båten när den är så blöt. I natt bryggseglar vi nog och går iväg någonstans i morgon. Brrr!

på rufftaket, en kylig NV-vind matar långsamt gråa moln på låg höjd, hamnen är stilla och känns nästan övergiven. Jag såg på prognosen att det skulle bli såhär i dag, mest hela dagen, och det är inget jag vill segla i, men det var tre veckor sedan vi sjösatte och jag kunde inte hålla mig längre från att köra hit och kolla läget. Och, jodå, förutom att hon kände sig lite åsidosatt flyter hon fortfarande och allt är helt och ordentligt surrat och fungerar som det ska. Skönt. Efter en god natts sömn, frukost och kaffe blir det att ligga i båten och läsa hela dagen. I morgon ser det ut att bli fint och svag vind, jag kanske hinner med en sväng på närmaste fjärd innan jag kör hem, annars blir det sedan.

Det var kallt i natt. Jag kände det ibland på ansiktet när buffen gled av och jag började drömma att någon hällde isvatten på pannan. Annars var jag helt varm. Jag sov med sovpåse i sovsäcken, det fungerade bättre än underställ. När jag vaknade var det kallt och grått. Jag kände kylan från vattnet strömma upp ur hålen i luckorna till kölsvinet. Snart började det knäppa på rufftaket och det regnade någon timma. Okej, ingen segling i dag. Det klarnade förvisso upp framåt 10-tiden sedan, men det var bara 12 grader varmt och vinden från norr kändes isande kall. På land. Det är knappast varmare ute på sjön såhär års. Nej, säsongens första seglats får vänta tills det blir lite varmare.

Vatten. Man vill ha båten i vatten men absolut inte vatten i båten. Förutom dricksvatten, förstås, det måste man ha, annars kommer man inte långt. Och det är ganska tunna gränser som upprätthåller den ordningen: skrovet och vattendunkarna. Det blir nästan lite paradoxalt när man seglar i saltvatten: jag är omgiven av vatten, det är en förutsättning för att alls kunna segla, men jag vill inte ha något av det i båten, där har jag i stället dunkar med färskvatten, som bestämmer hur många dagar jag kan vara ute, för jag kan inte dricka vattnet jag seglar i.

Det finns en underlig kultur, en ful ovana, bland båtfolket att när man kommer tillbaka in i hamn efter att ha varit ute på sjön ett tag, så häller man ut det färskvatten man har kvar. Jag antar att det finns en föreställning om att vattnet är lite ”unket” eller ”avslaget” i dunkar och tankar efter några dagar eller några veckor och man vill fylla på med färskt, fint vatten till nästa gång man ska ut.

Det finns knappast något mer färskt än vatten direkt ur kran, särskilt om man tar det ur egen brunn men även i en lägenhet, och det håller sig färskt och fint bra mycket längre än några veckor eller t.o.m. några månader. Jag har hört att folk som preppar byter ut sitt vatten – som mest – 1 gång i halvåret (och, nej, utan klortabletter eller sån’t i tankarna). Och eftersom båtsäsongen är fem månader finns det egentligen ingen anledning att hälla ut en droppe färskt, drickbart sötvatten ur båten, utom vid upptagningen.