Hemgång i stormiga byar

Det gick bra att gå från Håskö. Jag lade till i går utan hjälp av motor och gick i väg i dag på samma sätt men åt andra hållet: lossade förtöjningen, drog upp ankaret, hissade seglen och seglade vidare, utan hjälp av motor.

Vinden var ganska hård och framför allt byig. Jag höll nära land och det gick lugnt till när jag seglade norrut. Det blev mycket lutande och jobbiga slag när jag rundade udden på norra Håskö och började kryssa i NV-vinden som var mer norr än väst, eller om det var byarna som var mer norr.

Vid ett tillfälle knakade/pangade det till ordentligt någonstans i riggen och jag blev mycket rädd att något hade gått sönder och jag skulle råka ut för ett masthaveri igen, som med träfolkan. Men inget hände. Jag kunde inte se att något hade gått sönder och seglade vidare. Sedan hörde jag samma ljud på samma sätt ett par gånger ytterligare, alltid när jag fick in vinden från styrbord, så jag antog att det var något som inte låg rätt till utan flyttade lite på sig med ett högt ljud när belastningen blev tillräckligt hård.

Jag gick in bakom en ö för att få lite lugn och ro. Tanken var att bara förlänga ett slag och fortsätta i ungefär samma kurs i relativt lä bakom ön. Men det var en hög ö som gjorde att vinden kom från alla möjliga håll och var alldeles för svag för att segla med. Jag fick in vinden från fel håll och började driva i stället. Jag gjorde fyra piruetter i stiltjen innan jag kom tillräckligt långt ut från ön för att få vind och fortsätta framåt i stället.

Finnfjärden var jobbig att kryssa över och det lutade lite oroväckande i de starka byarna, men på det stora hela kändes det tryggt och stabilt och jag tänkte att det måste lugna ned sig när jag kommer in mot västra delen av fjärden där den inte är lika stor och öppen. Tvärtom. Där blev det ännu värre. Byarna kastade sig aggressivt och oupphörligt mot seglen och båten lutade så att Windex:en högst upp i masten nästan tog i vattnet. Det kändes INTE okej med en liten J-17. Jag gick upp i vindögat och lyckades reva seglen med möda och besvär. Jag drog i gång motorn och trots 6 hk var det kämpigt att gå sista biten in till hemmahamnen för motor.

Väl hemma i marinan igen upptäckte jag att den stora vattendunken som rymmer 10 l och som bara brukar stå kvar på durken under segling och kanske flytta lite på sig men inte välta hade gjort just det: vält. Den har en sådan där kran som man vickar på för att få vatten. Den innehöll bara några liter vatten men var helt tom. Allt vatten hade runnit ut över durken och ned i kölsvinet. Jag torkade upp någon liter men resten måste ha försvunnit vidare ned i båten, Gud vet vart. Men jag antar att det dunstar, annars är jag noga med att ta bort dyvikan inför vintervilan.

Jag skruvar fast ett par buntbandshållare i sargen/kanten på britsen i förpiken, så jag kan säkra vattendunken nästa gång med ett buntband på samma sätt som batteriet på andra sidan sargen/kanten. Batteriet står fortfarande stadigt. Ett par av kablarna har nästan lossnat på ett par ställen och jag får fixa och skruva dit lite hårdare och dona lite, men i allt övrigt ser det bra och stabilt ut.

Det finns något kompromisslöst med att segla som obönhörligt visar vad som funkar och vad som inte gör det. Det finns inte utrymme för ”Ah, det där håller nog, nu drar vi!”, det måste hålla för storm. Jag gillar det på något sätt.

Jag kollar samtliga fästen i däcket för vant och stag men kan inte se några skador. Allt ser bra ut och alla sprintar sitter där de ska. Däremot är den vantskruv på styrbords sida som sitter närmast sittbrunnen av en annan modell än de andra fem. Den är mindre/klenare än alla andra och lite böjd i gängorna som sitter nedåt mot däcket. Jag vet inte om det ska vara så eller om det är något som uppstått under vägen, men alla andra vantskruvar är av samma, raka modell. Det kanske var den här vantskruven som knakade till några gånger tidigare i dag.

Jag hittar en annan skruv i verktygslådan, en som är som alla de andra, och byter ut den mindre/klenare vantskruven. Nu är alla vantskruvar av samma sort, det borde vara det rätta på en segelbåt. Jag passar på att lossa samtliga vantskruvar i tur och ordning och kollar att vanten inte har snott sig eller att något annat ser tokigt ut. En vajer har snott sig något varv men annars ser allt bra ut. Jag spänner så gott det går och så jämt som jag kan på vardera sida.

Dagen avslutas med att skruva bort de där handtagen på däck längst fram i fören. Jag upptäckte på skruvarna under däck att de läcker. Det har uppstått nyligen och behöver tätas. Det tar en god stund innan jag får bort allt och lyckas klura ut hur och i vilken ordning jag ska sätta ihop allting igen. Jag rensar hålen i däck från det lilla av den gamla tätningen som finns kvar, ruggar upp ytan med slippapper, rengör med aceton och låter torka en stund innan jag kletar dit ordentligt med sikaflex och monterar tillbaka allting igen.

Nu har jag gått igenom hela båten; det finns inte en enda sak som jag inte har hållit i och bestämt mig för om jag ska behålla eller slänga; jag har hittat en bra plats för ankare, vattendunkar, rep, verktygslåda och allt annat som jag behöver ha i båten; jag har bytt motorfäste; jag har seglat i för mig alltför hård vind utan att få masthaveri; jag har kontrollerat och spänt vanten; jag har monterat solpanel och batteri (som snart är fulladdat); jag har spacklat igen typ hundra små skador i plasten med gelcoat; jag har åtgärdat ett plötsligt uppkommet läckage; jag har seglat några dagar och bl.a. gjort världens snyggaste förtöjning (på Håskö). Nu är det inte längre A:s båt som jag köpte och tog över tidigare i våras, nu är det min båt.

Håskö

Det är många båtar här i dag, de stora segelbåtarna ligger sida vid sida och trängs inne vid bryggan och bastun. Det ser ut som alla bojar är upptagna och de flesta klipporna är fulla av båtar. Det är en trång passage in till den här viken mitt på Håskö, det naturliga är att reva strax utanför och gå in för motor, men vinden fanns där och det var ingen annan som skulle in eller ut samtidigt med mig, så jag gjorde några slag och kryssade in.

Om förtöjningarna hittills varit lite si och så, gjorde jag världens snyggaste i dag. Efter passagen in i viken tog jag direkt till vänster och fortsatte att segla sakta bort mot några klippor som såg okej ut att förtöja vid. Jag gick förbi dem, vände, revade storseglet, fortsatte med focken, tänkte ”Ja, den där klippan ser väl okej ut”, släppte ankaret, styrde in mot klippan, måttade ut hela ankarlinan innan jag gjorde fast den, lossade skotet, gick fram och revade focken, gjorde fast en förtöjningslina och satte ena foten mot klippan och steg i land. Som en enda sammanhängande rörelse. Det var Taiji-Qigong. Det var så snyggt! Det skulle jag vilja ha på film 🙂

J-17 snyggt förtöjd vid Håskö.

Innerön

Gårdagens förtöjning vid Harstena visade sig vara typ världens sämsta. Under natten vände vinden och jag fick in den rakt in i aktern. Det störtregnade och åskade. Jag brukar inte vara rädd för blixt och åska men kunde inte sova och kände mig ganska miserabel där jag låg i min lilla båt vid en flack klippa med en hög mast. På morgonen hade vinden mojnat, ankar- och förtöjningslina slakat och båten låg bara cm från klippan. Gud, så oskickligt – jag skäms!

I dag hade jag tänkt att gå till Gubbön. Men vindarna stämde inte riktigt med prognosen och ett regnväder som närmade sig inifrån land gjorde att jag ändrade mina planer och gick in i en liten vik vid Innerön i stället. Det är ett naturreservat men jag hittar ingen information som uttryckligen förbjuder en natts förtöjning med båt. Den här gången ligger jag bättre skyddad från vind och är förtöjd mot klippan snarare än mot vinden: förtöjningslinan och ankarlinan ligger i linje med varandra med båten i mer eller mindre rät vinkel mot land. Det är grunt här också och växtligheten inbjuder inte direkt till bad, men på andra sidan klippan jag ligger vid är det djupt och fint att bada.

J-17 förtöjd vid Innerön.

Harstena

Ett namn jag bara har hört tidigare, kanske från Sjörapporten, och nu ska jag segla dit själv. Det ligger mer i ytterskärgården, nära öppet hav. Det känns spännande. Jag får kryssa dit, såklart. Jag tänker att egentligen är allt kryss, men ibland behöver man bara slå en gång. Höga vågor men batteriet står fortfarande stabilt.

Harstena är också ett ställe jag aldrig tidigare varit på och jag har ingen aning om hur det ser ut där och vet inte riktigt var det är lämpligt att lägga till. Det blir att jag lägger till vid Inre Kampön. Vid första klippan är det en massa aggressiva röd-oranga myror som bits och är så besvärliga att jag får försöka längre bort. Även i dag är jag förtöjd för vinden snarare än mot klippan, men jag hoppas det lugnar ned sig under natten och att det funkar ändå. Det är grunt och man ser botten nästan överallt och växtligheten gör att det känns lagom fräscht att bada, men det är mycket vackert.

Dags att krypa till kojs ute vid Harstena.

Missjö

J-17 förtöjd för vinden på Missjö.

Fortsatt vackert väder. Lagom mycket vind till att börja med. Jag kryssar över Finnfjärden med sikte på Missjö. Jag har aldrig varit där tidigare och har ingen aning om hur det ser ut eller om det går att lägga till någonstans, men det är dagens mål. Vinden är ganska byig och lite besvärlig när jag kommer fram men jag hittar en klippa som ser bra ut och lyckas lägga till utan missöden. Det är långt ifrån en bra plats att lägga till vid, jag förtöjer för vinden och det går trafik alldeles intill som drar upp vågor, men jag har bra ankarfäste och jag räknar med att det lugnar ned sig till kvällen då jag brukar dra ut båten från klippan.

Jag ser inte mycket av Missjö, bara den lilla klippa som jag ligger förtöjd vid, men det är en liten skärgård med ganska flacka klippor och den där lite karga ytterskärgårdskänslan. Och Missjö är uppenbart ett populärt mål för dagsländorna som kör fram och tillbaka i sina öppna motorbåtar och letar efter en fin bad- och picknick-klippa.

Det brallade på lite över Finnfjärden och lutade en del i byvindarna, och en del stora motorbåtar drog upp rejäla svallvågor, så jag fick första testet av konstruktionen för att batteriet ska stå stadigt och still under förpiken. Det var inte utan nervositet jag lyfte bort dynan och öppnade luckan till utrymmet under britsen i förpiken för att se om batteriet stod på plats där nere och alla sladdar satt fast som de skulle. Men allt kändes stabilt och såg bra ut. Härligt!

Getholmen

Äntligen! I dag vaknade jag och kände mig frisk, åtminstone tillräckligt kry för att friskförklara mig och gå iväg på min första seglats i den här båten i den här skärgården. Dags för avfärd: fyll på vatten, häng upp fotogenlampan, lägg undan lösa prylar, ta bort bomkapellet, montera focken, lossa fock- och storfall från spridarna, tag fram sjökort och kompass, kissa en sista gång, dra igång motorn och lossa förtöjningarna. Jag var nästan febrig av resfeber när jag backade ut ur min båtplats och körde ut från marinan. Jag hissade segel utan missöden och drev snarare än seglade i väg i den svaga brisen. Men jag var på väg!

Vinden ökade snart i styrka och jag kryssade kors och tvärs i ett par, tre timmar tills jag nådde en samling små holmar i närheten som kallas Korsholmarna. Jag siktade på att lägga till vid samma ställe som brorsan och jag låg vid för ett par veckor sedan. Den heter Getholmen enligt ägaren till marinan men Galtholmen enligt OpenStreetMap. Jag hade velat segla mot horisonten och lägga till vid en vindpinad kobbe i ytterskärgården men ribban måste ligga lågt i början och direkt efter en influensa.

Det låg redan en båt på andra sidan av den lilla udden jag hade sikte på och jag såg några stiga i land med grillkol och picknickmat. Jag kan känna igen och ha sympati för att man vill ha en egen udde för sig själv, det vill väl de flesta ha, men jag är uppvuxen med att om man ser en båt ha sikte på samma udde man själv ligger vid, då hoppar man i land och hjälper till genom att peka vart det är djupt nog att lägga till och tar emot en förtöjningstamp, särskilt om det är en ensamseglare som jag. Men de här människorna satt bara med sitt och såg knappt åt mig när jag skulle lägga till. Jag fick iofs hjälp utan knorr men var tvungen att be om det: ”Hallå, kan någon av er hjälpa mig med förtöjningen?” Det kändes lite trist.

Sällskapet med grillmaten verkade trevliga iaf och var snart klara för avfärd, då hade jag holmen för mig själv. Eller nästan. Korsholmarna är väl fina men det är mycket trafik omkring dem. Motorbåtar och vattenskotrar kör fram och tillbaka och hit och dit hela tiden. Det känns som att campa vid E4:an.

Den sista motorbåten fräste i väg vid 2-tiden på natten, som om det inte fanns några som helst regler eller uppförandekod på sjön. Jag vaknade strax efter fem sedan, men då var det alldeles tyst och mycket vackert. Bad, sitta på klippan i morgonsolen och torka, lite qigong, frukost och sedan förbereda nästa etapp.

Getholmen/Galtholmen en tidig morgon.

Nästan

Inte i dag.

Vaknade strax före sex i morse och såg bara vit dimma. Kände mig lite bättre efter en lång natts sömn. Min vana trogen kom jag på först i dag att jag har värktabletter i necessären. Jag tog en och kände mig nästan frisk men inte tillräckligt bra för att ha den skärpa, närvaro och energi jag behöver för att segla den här lilla båten i en för mig ny och okänd skärgård. Jag ger det en dag till, sedan seglar jag eller kör hem och sjukskriver mig. I dag läser jag ’Skamvrån’ av Sofie Sarenbrant, årets deckarförfattare 2019, och det är en mycket bra deckare.

Sjukdag 2

Det är dags att segla i väg nu.

Fortfarande dålig, alltför dålig för att segla eller köra hem och vara sjuk där. Jag trivs i båten och har allt jag behöver egentligen, och magen är mycket bättre, men det är lagom kul att ligga i hamn i en liten båt och vara sjuk. Jag rör mig klumpigare och stelare med värk i kroppen och slår i saker hela tiden. Vädret är sådär. Fortfarande ingen huvudvärk men lite frossa- och feberkänning i natt. Jag får fortsätta att ligga kvar i hamn och se om jag tillfrisknar snart.

Jag får dagen att gå genom att splitsa några tåtar, hyfsa förtöjningslinorna till bryggan, äta utan aptit och upptäcka att jag har legat still så länge att jag har spindelnät i riggen. Men mest ligger jag bara och sover och läser, i dag ’Jag ser dig’ av Mari Jungstedt. Den är spännande och välskriven. Jag skulle vilja – behöva! – ta ett dopp men bara tanken på att stiga ned i det där kalla vattnet gör ont i kroppen.

Sjuk

Jag hade tänkt att segla i väg i dag men vaknade upp i morse och var helt sänkt: ledvärk, låg energi, dålig balans och superdålig i magen. Ingen feber eller huvudvärk. Konstigt, men det kanske är någon slags sommarinfluensa. Hursomhelst blir jag kvar i båten i dag, tur att jag tog med mig några pocketböcker, först ut blir ’Albino’ av Mons Kallentoft & Anna Karolina.

El-arbete

Fortsatt arbete med el i båten, i dag montering av regulator och dragning av kablar för att koppla ihop allting: solpanel till regulator till batteri till kopplingsplint till 12-voltsuttag. Det är mycket med det elektriska och ser man inte upp kan man få kortslutning. Batteriet har bara grundladdning från affären, vilket är knappt hälften, men när jag skalar av en kabelände och kommer åt den andra med kniven och det sprakar till av kortslutningen inser jag hur mycket kraft det finns i ett 12-voltsbatteri (eller så är det eggen på kniven som är dålig):

Jag behöver en ny kniv. Och jag ska aldrig mer jobba med kablar utan att först koppla bort dem från batteriet.

Till slut får jag ihop allting. Jag har inte fäst kablarna slutgiltigt ännu, de ligger lösa under stora dynan i förpiken från regulatorn ned till batteriet och tillbaka upp till kopplingsplinten, men de är såpass tunga att de ligger på plats. Vid tillfälle ska jag fästa dem med lite lim, så de sitter men går att ta bort enkelt. En uppochnedvänd liten låda i plast får husera kopplingsplinten och skydda den från ev. läckage så det inte blir kortslutning och brand.

Systemet startas genom att koppla in flatstiftssäkringen på 15 A mellan regulatorn och batteriet. Först ska regulatorn bekanta sig med batteriet, sedan kopplas övrig utrustning in. Manualen specificerar inte vad som menas med ”övrig utrustning” men jag kopplar först ihop regulator med batteri, sedan solpanelen, sedan kopplingsplinten och till sist USB-uttaget till plinten.

Och det fungerar! Det laddar!

Jag ligger på dynan i förpiken och tittar fascinerat på displayen på regulatorn som visar hur solpanelen matar regulatorn med ström som laddar batteriet. Så fort det är lite sol och panelen genererar 0,1 A eller mer, laddar regulatorn batteriet. Batteriets laddning visas med max fem streck på displayen. Det har två streck i början, så det borde vara knappt halvladdat från affären, men framåt kvällen börjar batterisymbolen blinka mellan två och tre streck. Det är total magi för mig, hur en bit plast på däck i solen ger ström åt ett batteri som jag kan ladda mobilen med 🙂