Hemgång i stormiga byar

Det gick bra att gå från Håskö. Jag lade till i går utan hjälp av motor och gick i väg i dag på samma sätt men åt andra hållet: lossade förtöjningen, drog upp ankaret, hissade seglen och seglade vidare, utan hjälp av motor.

Vinden var ganska hård och framför allt byig. Jag höll nära land och det gick lugnt till när jag seglade norrut. Det blev mycket lutande och jobbiga slag när jag rundade udden på norra Håskö och började kryssa i NV-vinden som var mer norr än väst, eller om det var byarna som var mer norr.

Vid ett tillfälle knakade/pangade det till ordentligt någonstans i riggen och jag blev mycket rädd att något hade gått sönder och jag skulle råka ut för ett masthaveri igen, som med träfolkan. Men inget hände. Jag kunde inte se att något hade gått sönder och seglade vidare. Sedan hörde jag samma ljud på samma sätt ett par gånger ytterligare, alltid när jag fick in vinden från styrbord, så jag antog att det var något som inte låg rätt till utan flyttade lite på sig med ett högt ljud när belastningen blev tillräckligt hård.

Jag gick in bakom en ö för att få lite lugn och ro. Tanken var att bara förlänga ett slag och fortsätta i ungefär samma kurs i relativt lä bakom ön. Men det var en hög ö som gjorde att vinden kom från alla möjliga håll och var alldeles för svag för att segla med. Jag fick in vinden från fel håll och började driva i stället. Jag gjorde fyra piruetter i stiltjen innan jag kom tillräckligt långt ut från ön för att få vind och fortsätta framåt i stället.

Finnfjärden var jobbig att kryssa över och det lutade lite oroväckande i de starka byarna, men på det stora hela kändes det tryggt och stabilt och jag tänkte att det måste lugna ned sig när jag kommer in mot västra delen av fjärden där den inte är lika stor och öppen. Tvärtom. Där blev det ännu värre. Byarna kastade sig aggressivt och oupphörligt mot seglen och båten lutade så att Windex:en högst upp i masten nästan tog i vattnet. Det kändes INTE okej med en liten J-17. Jag gick upp i vindögat och lyckades reva seglen med möda och besvär. Jag drog i gång motorn och trots 6 hk var det kämpigt att gå sista biten in till hemmahamnen för motor.

Väl hemma i marinan igen upptäckte jag att den stora vattendunken som rymmer 10 l och som bara brukar stå kvar på durken under segling och kanske flytta lite på sig men inte välta hade gjort just det: vält. Den har en sådan där kran som man vickar på för att få vatten. Den innehöll bara några liter vatten men var helt tom. Allt vatten hade runnit ut över durken och ned i kölsvinet. Jag torkade upp någon liter men resten måste ha försvunnit vidare ned i båten, Gud vet vart. Men jag antar att det dunstar, annars är jag noga med att ta bort dyvikan inför vintervilan.

Jag skruvar fast ett par buntbandshållare i sargen/kanten på britsen i förpiken, så jag kan säkra vattendunken nästa gång med ett buntband på samma sätt som batteriet på andra sidan sargen/kanten. Batteriet står fortfarande stadigt. Ett par av kablarna har nästan lossnat på ett par ställen och jag får fixa och skruva dit lite hårdare och dona lite, men i allt övrigt ser det bra och stabilt ut.

Det finns något kompromisslöst med att segla som obönhörligt visar vad som funkar och vad som inte gör det. Det finns inte utrymme för ”Ah, det där håller nog, nu drar vi!”, det måste hålla för storm. Jag gillar det på något sätt.

Jag kollar samtliga fästen i däcket för vant och stag men kan inte se några skador. Allt ser bra ut och alla sprintar sitter där de ska. Däremot är den vantskruv på styrbords sida som sitter närmast sittbrunnen av en annan modell än de andra fem. Den är mindre/klenare än alla andra och lite böjd i gängorna som sitter nedåt mot däcket. Jag vet inte om det ska vara så eller om det är något som uppstått under vägen, men alla andra vantskruvar är av samma, raka modell. Det kanske var den här vantskruven som knakade till några gånger tidigare i dag.

Jag hittar en annan skruv i verktygslådan, en som är som alla de andra, och byter ut den mindre/klenare vantskruven. Nu är alla vantskruvar av samma sort, det borde vara det rätta på en segelbåt. Jag passar på att lossa samtliga vantskruvar i tur och ordning och kollar att vanten inte har snott sig eller att något annat ser tokigt ut. En vajer har snott sig något varv men annars ser allt bra ut. Jag spänner så gott det går och så jämt som jag kan på vardera sida.

Dagen avslutas med att skruva bort de där handtagen på däck längst fram i fören. Jag upptäckte på skruvarna under däck att de läcker. Det har uppstått nyligen och behöver tätas. Det tar en god stund innan jag får bort allt och lyckas klura ut hur och i vilken ordning jag ska sätta ihop allting igen. Jag rensar hålen i däck från det lilla av den gamla tätningen som finns kvar, ruggar upp ytan med slippapper, rengör med aceton och låter torka en stund innan jag kletar dit ordentligt med sikaflex och monterar tillbaka allting igen.

Nu har jag gått igenom hela båten; det finns inte en enda sak som jag inte har hållit i och bestämt mig för om jag ska behålla eller slänga; jag har hittat en bra plats för ankare, vattendunkar, rep, verktygslåda och allt annat som jag behöver ha i båten; jag har bytt motorfäste; jag har seglat i för mig alltför hård vind utan att få masthaveri; jag har kontrollerat och spänt vanten; jag har monterat solpanel och batteri (som snart är fulladdat); jag har spacklat igen typ hundra små skador i plasten med gelcoat; jag har åtgärdat ett plötsligt uppkommet läckage; jag har seglat några dagar och bl.a. gjort världens snyggaste förtöjning (på Håskö). Nu är det inte längre A:s båt som jag köpte och tog över tidigare i våras, nu är det min båt.