Äntligen! I dag vaknade jag och kände mig frisk, åtminstone tillräckligt kry för att friskförklara mig och gå iväg på min första seglats i den här båten i den här skärgården. Dags för avfärd: fyll på vatten, häng upp fotogenlampan, lägg undan lösa prylar, ta bort bomkapellet, montera focken, lossa fock- och storfall från spridarna, tag fram sjökort och kompass, kissa en sista gång, dra igång motorn och lossa förtöjningarna. Jag var nästan febrig av resfeber när jag backade ut ur min båtplats och körde ut från marinan. Jag hissade segel utan missöden och drev snarare än seglade i väg i den svaga brisen. Men jag var på väg!
Vinden ökade snart i styrka och jag kryssade kors och tvärs i ett par, tre timmar tills jag nådde en samling små holmar i närheten som kallas Korsholmarna. Jag siktade på att lägga till vid samma ställe som brorsan och jag låg vid för ett par veckor sedan. Den heter Getholmen enligt ägaren till marinan men Galtholmen enligt OpenStreetMap. Jag hade velat segla mot horisonten och lägga till vid en vindpinad kobbe i ytterskärgården men ribban måste ligga lågt i början och direkt efter en influensa.
Det låg redan en båt på andra sidan av den lilla udden jag hade sikte på och jag såg några stiga i land med grillkol och picknickmat. Jag kan känna igen och ha sympati för att man vill ha en egen udde för sig själv, det vill väl de flesta ha, men jag är uppvuxen med att om man ser en båt ha sikte på samma udde man själv ligger vid, då hoppar man i land och hjälper till genom att peka vart det är djupt nog att lägga till och tar emot en förtöjningstamp, särskilt om det är en ensamseglare som jag. Men de här människorna satt bara med sitt och såg knappt åt mig när jag skulle lägga till. Jag fick iofs hjälp utan knorr men var tvungen att be om det: ”Hallå, kan någon av er hjälpa mig med förtöjningen?” Det kändes lite trist.
Sällskapet med grillmaten verkade trevliga iaf och var snart klara för avfärd, då hade jag holmen för mig själv. Eller nästan. Korsholmarna är väl fina men det är mycket trafik omkring dem. Motorbåtar och vattenskotrar kör fram och tillbaka och hit och dit hela tiden. Det känns som att campa vid E4:an.
Den sista motorbåten fräste i väg vid 2-tiden på natten, som om det inte fanns några som helst regler eller uppförandekod på sjön. Jag vaknade strax efter fem sedan, men då var det alldeles tyst och mycket vackert. Bad, sitta på klippan i morgonsolen och torka, lite qigong, frukost och sedan förbereda nästa etapp.
