Efter 7-8 timmars kryssande i 4-6 sm S-vind ankom jag äntligen Västervik. Såhär långt bort från hemmahamnen har jag aldrig seglat, inte ens första säsongen när jag köpte båten och tillbringade en hel dag med att segla hem henne från Nävekvarn. Det var bitvis grymt tradigt att sitta och kryssa hela vägen, men att träffa en god vän och bli bjuden på middag gjorde mödan väl värd. Och det var en oerhörd lättnad, tillfredsställelse och en del stolthet att äntligen komma fram, nå målet och köra in mot Västerviks hamn när man har slitit hela dagen över stora och öppna vatten för att komma dit. Jag antar att det inte alls är samma känsla när man rattar en stor motorplastbalja och kör samma distans på ett par timmar.

Jag fick låna en fuktmätare för att kolla ev. fukt i mitt skrov. Det såg bra ut nästan överallt. Det pep en del kring pollarna och vantfästena på babords sida, annars såg det bra ut. Kring mastfoten såg allting bra ut. Fukt i plasten vid fästen för pollare och vant är tydligen inte helt ovanligt, det blir ofrånkomligen en del rörelse och vibrationer där och med tiden håller inte sikaflexen tätt längre. Det är enkelt åtgärdat genom att skruva loss fästena (eller lossa på dem) vid upptagningen, låta torka under vintern och applicera färsk sika och skruva fast dem igen inför sjösättningen. Okej, det borde jag kunna greja. Jag är mest nöjd med att allt såg bra ut kring mastfoten.

I natt ligger jag förtöjd utmed ena långsidan av min kompis permanentboende: en ombyggd gammal fisketrålare. Det är en del svall från förbigående båtar men den sista har snart kört förbi och i övrigt är det lugnt och stilla. Jag går norrut igen i morgon, men då ska jag inte behöva kryssa, prognosen lovar fint väder och vind från V som vrider till S, omkring 6-8 sm. Det blir en hel dag i sittbrunnen igen: äta nöt- och russinblandning, läsa sjökort, hålla koll på prickar och fyrar, pinka i öskaret när det inte gungar för mycket och segla, segla, segla 🙂

Jag gick från Laxvarp i morse vid sju. Jag har ingen vindmätare men enligt prognosen har det blåst 8-10 sm i byarna i dag. Det gick bra. T.o.m. ute på Finnfjärden där det byade ordentligt och lutade säkert 30 grader, kändes det bra. Jag gjorde ett val i morse när jag hissade seglen, att byvindar på 10 sm ska jag klara av, nu får det bära eller brista. Och det bar. Och det kändes helt okej även när det lutade som mest. Men det var inte kul att kryssa i 10 sm. Jag gjorde ett par slag ute på Finnfjärden men fick väldiga vibrationer i förseglet och var tvungen att falla av så mycket att det kändes som att jag bara seglade sidledes, så jag gick ned bakom en udde och revade seglen och gick hem sista biten för motor i stället. Men när jag kollade på sjökortet sedan såg jag att jag hade haft en ganska bra linje ändå.

Resten av dagen har ägnats åt diverse fix och mindre underhåll på båten. Jag har gelcoat:at en del skador i ”lacken”, och även om det finns många skador kvar att spackla på luckor och i stuvutrymmen, är nästan alla skador uppe på däck åtgärdade. Jag vet inte hur många små och stora hål jag har spacklat, men båten är alldeles vitprickig nu, eftersom gelcoat:en är vit till skillnad mot färgen på däck och greppytor som är mer gräddvit, men hellre det än svartprickig som hon var när jag köpte henne.

Jag har sytt lite i kapellet också, byggt om en handduk och tätat fotogenlampan så att den inte läcker när den hänger snett (vilket ju kan hända i en segelbåt, om den inte hänger i en krok i taket, vilket det här är en för liten båt för). Detaljer, skitsaker kan tyckas, men sammantaget är de viktiga för livet ombord i en liten båt där det är ont om plats och var sak måste ha sin plats. Och det finns en djup tillfredsställelse i att laga, fixa, modifiera och ta hand om saker – att inte vara hänvisad till att springa iväg och köpa nytt så fort något går sönder eller inte riktigt fungerar som man tänkt. Det är mer kärlek i att reparera än att köpa nytt.