Det var lugnt men stundtals ganska regnigt. Mellan 5 och halv 6 satt vi båda och nickade med huvudena fram och tillbaka, höger och vänster, och sömnen fullkomligt slet i kroppen: Gå och lägg dig! Men annars gick det bra och vi gick en runda varje timma och hade koll på allt. Nu är nattvakten avklarad för det här året. Jag tycker det finns en viss charm med att gå nattvakt, och jag har haft väldigt bra sällskap, men det är segt att gå vidare till jobbet sedan. Nästa år ska jag försöka ta semester dagen efter. Nu är det filmtajm som gäller och somna i soffan. Mission: Impossible, är perfekt sådana här tillfällen.
Fönster
Mina nuvarande fönster består av softade plexiglas som är skruvade på utsidan av ruffen utan lister av något slag, sådär som man kan tänka sig att det ser ut på en modern kappseglingsbåt. Ett sådant formspråk passar lika bra på en träfolka som en… rullfock, kanske? Det funkar liksom inte.
En lösning vore att köpa nya glas och skruva fast dem på insidan, men det känns som att bara flytta problemet, och man vill ju att det ska se snyggt ut inne i båten också. Helst skulle jag vilja ha sådana där snygga kromade lister runt fönsterna, på utsidan, men jag har förstått att de är svåra att få tag i och ganska dyra.
Jag har funderat lite på vanliga trälister i stället, kanske i ett träslag som skiljer sig i färgen och är ganska ljust, men vid närmare eftertanke blir det kanske snyggast med samma träslag. Jag tänker mig att man skruvar fast både plexiglaset och listerna på utsidan, frågan är kanske bara om man ska skruva enbart genom listen eller genom både list och glas. Det förstnämnda är kanske enklast.
Skrapa
Jag tog det lugnt i dag och gjorde något som närmast kändes som lyx: renskrapade ett par spridare. Det var inte tung, inte smutsigt, inte stort, inte bråttom och krävde inte mer verktyg än värmepistol, skrapa, sandpapper, kniv och en rundfil. Det var suveränt välgörande att sitta på trappan till snickarboden i den stilla kvällen, nästan ensam på varvet, och skrapa på en spridare som om det vore en smörkniv.
Mastarbete, dag 3
Det var lite knepigare att hyvla i dag, jag fick kompensera för att jag inte sågat helt parallellt och var tvungen att lägga lite extra tryck på ena kanten för att få ytan parallell med motstående sida. Jag stötte på en märla också och var tvungen att gröpa ur en liten grop i träet för att få bort den. Det ser fult ut men ska inte vara någon fara, det är ett litet hål och fylls med epoxi när jag limmar.
På det stora hela blev resultatet lyckat även i dag, kanske lite för lyckat, ytorna är så släta att jag måste rugga upp dem med grovt sandpapper före limningen. Slipningen av bladet på hyveln gick sådär, jag tror inte jag fick till en 30-gradig vinkel men det blev vasst och rakt.
Till nästa gång behöver jag virke, två brädor som är 3 meter långa, 8 cm breda och 4 cm tjocka. De ska sågas och hyvlas till på motsvarande sätt som masten, så att de passar på varsin sida, sedan limmar man ihop allting. Till det behöver jag epoxi och en massa tvingar. Sedan hyvlar man fram en ny masttopp.
Det märks att jag är i början av båtägarskapet och fortfarande inte har byggt upp en ordentlig verktygslåda, det kostar 500 kr nästan varje gång jag åker ut till båten 🙂
I morgon blir det inget mastarbete eller båt, då är det Midnattsloppet som gäller och jag ska vara hemma och ta det lugnt och ladda hela dagen. Senast jag sprang hade jag en tid över timman men så var det kö från start till mål också. Är det såpass fritt att man faktiskt kan springa rakt fram och inte enbart behöver väja för folk hela tiden borde jag klara mig under timman kanske ner mot 55 minuter.
Mastarbete, dag 2
Jag köpte en hyvel i dag och trodde den var färdig att använda men man ska förbereda hyveln genom att ställa fram bladet och dessutom slipa det. Att hyvla s.a.s. direkt ur kartongen är lite som att försöka spela gitarr med strängarna mot magen: ”Aha, de där sladdarna ska vara utåt!” Jag har inget bryne, så jag kunde inte slipa bladet, men efter att ha hyvlat en stund utan större framgång satte jag mig ned och läste bruksanvisningen och ställde åtminstone fram bladet så att det tog, sedan gick det mycket bättre.
Att hyvla är kontemplativt. Man kan inte ha bråttom och stå och hugga med korta drag, men det får inte gå för långsamt heller, då fastnar hyveln. Jag tyckte det gick bäst att låta hyveln jobba själv, den är tung och stabil och om man bara ser till att den ligger an mot ytan hela vägen, utan att för den skull pressa för mycket, så gör den jobbet själv och ytan blir till slut plan och slät.
Det tog drygt tre timmar att hyvla en sida på masten men resultatet blev över förväntan. Jag kollade med vinelhaken och ytan ser ut att vara i det närmaste helt plan och slät. Det finns vissa tendenser till avvikelser här och där, men det handlar om tiondels millimetrar, inte ens en halv millimeter. Längden på snittet är lite drygt 64 cm men det är okej. Inte illa hyvlat av en nybörjare 🙂
I morgon ska jag köpa ett bryne och hyvla andra sidan.
Mastarbete, dag 1
Jag började med att köpa en såg, sedan cyklade jag ut till båten och kollade som vanligt först om getingarna återvänt. Nej, det var lugnt. Okej, då är det mastskjulet nästa.
Jag flyttade ned masten så jag hade den i midjehöjd till att börja med. Jag hade en diffus tanke om att märka ut var jag skulle såga men det är svårt att dra en lång linje i svag vinkel på en rundad yta. Att dra några streck och märka ut var man ska börja såga och ungefär var mittlinjen ligger någonstans är dock bra.
Jag ville undvika de där konstiga skarvarna från den tidigare lagningen, så jag kapade masten en bit in från brottet först. Sedan kollade jag att masten låg rakt på alla håll och kanter, måttade och lade sågen på plats, bad en bön och började såga.
Jag har hört lite olika bud om hur långt snittet, dvs. limytan, ska vara. Vissa säger att den ska vara 10 ggr tjockleken, eller diametern i det här fallet, andra säger 12 ggr. Själv har jag läst att man kommit fram till att om limytan är 8 ggr tjockleken, blir skarven något starkare än själva träet.
Jag väljer 8 ggr som riktvärde, främst med tanken på att masten bör vara lite böjlig i toppen och inte helt stel. Där jag börjar såga är masten 8 cm i diamater, där den slutar är den drygt 7 cm, en limyta på ca. 64 cm (8 x 8 = 64) borde bli bra.
Jag kom in lite för brant i träet i början men det redde ut sig och blev till slut helt okej. Man får stanna upp ganska ofta och kolla att sågen löper rätt och att man har korrekt kurs. På bilden ovan har jag sågat i över en timma och har någon cm kvar. Linjen är inte helt spikrak men jag tycker det är tillräckligt bra, finliret tar man med hyveln sedan i vilket fall som helst.
Första snittet blev helt okej. Jag tänkte avsluta dagen efter det, för det var drygt att stå och såga i mer än en timma, men jag vände på masten och sågade andra sidan också när jag ändå höll på. Jag drog några streck med pennan, måttade och började såga försiktigt.
När man börjar såga ligger sågen mer eller mindre på träet och det känns som man mest bara står och raspar i träet men efter ett tag får man fäste och börjar äta sig in i träet. Har man rätt vinkel och en bra kurs är det bara att såga på och se till att sågen löper utan att kärva och hamna snett.
Resultatet av dagens arbete tycker jag blev helt okej. Inte illa sågat för en färsking som jag. Ytorna skyddas med en svart plastsäck mot damm och smuts. I morgon blir det inköp av hyvel. Sedan återstår det att se hur pass väl jag hanterar ett sådant verktyg.
Mastkoll
Jag har fått hjälp med att kolla närmare på min mast, framför allt på brotten uppe i toppen och nere i foten, av ett par kompetenta båtägare i klubben som kan det mesta om träbåtar och som i princip har byggt sina båtar själva.
Brottet i foten ser inte bra ut, träet är tilltuffsat och masten har spruckit upp en bit och jag har fått röta längst ned i den. Det ser ut som att jag helt enkelt får såga av masten en bit upp och bygga ut en ny mast nere i foten. Det är lite bökigt men inte alls omöjligt. Så tidigt som i våras var det en annan folkbåtsägare, tillika slöjdlärare, i klubben som gjorde just det. Jag kan nog fråga honom om råd.
Brottet i toppen ser ännu värre ut, där har masten gått av mitt i en gammal lagning. Enligt den tidigare ägaren var det röta i toppen av masten och han lejde bort jobbet för att få det ordnat. Till vem? Ingen aning, men jag hoppas att det inte är en som kallar sig båtbyggare. Skarven är delvis rak och limmad på ett så dåligt sätt att masten hade gått av i toppen förr eller senare i vilket fall som helst. På vissa ställen ser det ut som han inte ens har limmat med epoxi utan spacklat med någon smörja som bara har lagt sig som en utfyllnadsmassa mellan de olika träbitarna utan att gå in i träet och fästa ordentligt.
Och i toppen av masten är det bakre staget ”fäst” med en ögla som helt enkelt har trätts runt masten och ”säkrats” med ett sådant där litet spännband som man skruvar åt.
Det känns ju jävligt betryggande när man kryssar över St. Nassafjärden i 12 sekundmeter.
När jag köpte båten fick jag intrycket att säljaren faktiskt kunde något om båtar, annars kan man ju vara ärlig och säga det: jag kan inte ett skit om träbåtar och seglar bara inomskärs i vacket väder, men jag gillar att skrapa, olja och lacka och nu säljer jag den här båten. Vilket skick den är i? Kolla själv.
Men jag fick inte det intrycket. Tvärtom tyckte jag att han förespeglade att det var en båt i mer eller mindre väldigt gott skick och att det enda jag kommer att behöva göra framöver, utöver det normala underhållet, är att ordna en sådan där liten metallspets i fören och att byta ut fönstrena, inte för att de läcker utan för att de inte är särskilt Folkbåtsaktiga, i övrigt är hon en pärla.
Men ju mer och närmare jag tittar, klämmer, känner och lyssnar på båten desto fler och mer allvarliga brister upptäcker jag. Det är något som inte stämmer här, mellan det säljaren förespeglade och den båt jag äger. Vissa saker såg jag ganska tidigt efter köpet och reagerade på som lekman: ska det sitta så här, ska det se ut så här? Men man är ny och tänker att det kanske ska vara så på sjön. Nu inser jag att jag kunde ha litat på min lekmanna- och ryggradskänsla.
Men jag blev inspirerad att börja jobba med masten. Jag börjar med toppen. Jag behöver en schysst såg, sedan sågar jag en lång (8 ggr diametern) kil på masten och limmar på nytt trä och bygger en ny, bra, vacker och hållbar mast-topp. Det ligger en folkbåtsmast på parkeringen som också står på däck som min, den kan jag ha som förlaga. Det är bara en dryg månad kvar till första upptagningen och tills mastskjulet börjar fyllas med master igen, men jag kan hinna. Det vore guld inför vinterhalvåret att ha halva mastjobbet gjort.
Getingbåt
Förra säsongen, min första som båtägare och seglare, avslutades med ett masthaveri. Hösten och vintern stormade förbi utan att jag gjorde mer än kollade till båthuset ett antal gånger, jag stod handfallen inför båtägarskapet och visste inte vad som skulle göras på båten, när, hur eller vilka verktyg och material jag hade behövt. I början av februari fick jag influensa och blev sjukare än på flera år, och när jag tillfrisknade såpass var det plötsligt mitten av mars och en dryg månad till sjösättningen i slutet av april. Jag hann precis med ett absolut minimum av vårrustning för att få båten i sjön. Under senare delen av våren och början av sommaren har jag haft för mycket att göra på jobbet och inte orkat mer än att bara titta till båten några gånger för att kolla att den fortfarande flyter och ligger kvar där jag senast förtöjde den.
När så två veckors semester har förflutit och jag äntligen orkar åka ned till båten med föresatsen att göra något konstruktivt, t.ex. måla rufftaket som jag inte hann tidigare i våras och börja laga masten, upptäcker jag att jag har fått getingar i båten. Det är ett rejält bo, stort som en normalpackad konsumkasse, och sitter allra längst fram i förpiken.
Jag är en obotlig optimist och stark, eller kanske bara naiv och envis, och jag finner mig själv hela tiden anta nya utmaningar. Jag attraheras av att lära, att växa, att ta min sanna potential i besittning och upptäcka vad jag egentligen klarar av i stället för att stanna vid vad jag tror att jag klarar av. Jag blev inte med båt enbart för att bevisa något för mig själv, men visst är det en utmaning att äga och förvalta ett stycke svensk kulturhistoria i form av en träbåt. Men när jag stod där på bryggan och såg getingarna flyga i skytteltrafik till och från min båt, insåg jag att det finns en tunn linje mellan att med rak rygg och mod i sinnet anta en utmaning och att bara dumdristigt fortsätta slå huvudet mot en vägg som aldrig kommer att ge med sig.
På vilken sida befinner jag mig? Behöver jag uppbåda mer mod, mer kraft och lära mig mer och köpa lite mer verktyg och material och jobba med och epoxi att limma med, eller ska jag ringa Anticimex och sedan försöka sälja båten? Är jag dum som fortsätter med det här? Hur mycket får det kosta? Hur mycket har jag betalat? Är det något annat jag skulle lyckas mycket bättre med som jag kanske missar för att jag är upptagen med den här skiten?
Är det någon där uppe som försöker säga något? Jag kanske inte har något på sjön att göra? Jag kanske inte ska ha båt? Jag kanske ska hålla mig på land och skåda fåglar, plocka svamp, studera bergarter eller bara sitta i skuggan på en stadig veranda i en välansad trädgård och lösa korsord?
Men jag dras mer till vatten än till land. Jag går hellre ut till kusten än till skogen. Jag ser hellre ut över fjärden än över slätten. Mitt hjärta talar om sjön, havet, båtar, segla och navigera. Det kan inte vara fel.
Det kanske är träbåt som är fel. Jag kanske inte ska ha en båt i trä utan en i plast? En träbåt kräver trots allt en hel del jobb, och jag kanske helt enkelt inte har den tiden och energin, inte för att jag inte orkar utan för att jag har annat också: heltidsjobb och andra intressen. Det kanske är bättre med en bättre begagnad IF i stället, så jag åtminstone kommer ut och får segla i stället för att stå kvar på land med en risig träfolka utan mast och full med getingar?
Jag tycker IF-båten är väldigt fin och skulle mycket väl kunna tänka mig att ha en, men att segla plast skulle ändå kännas som något av en kompromiss. När jag sitter i sittbrunnen i min träfolka och hör vågorna klucka mot det klinkbyggda skrovet och känner den svaga doften av linoljat trä, infinner sig en känsla och harmoni och tillfredsställelse som ingen plastbåt i världen kan åstadkomma. Jag vet inte, men om jag alls ska ha båt, vill jag ha en träbåt. Dessutom är det roligare att jobba i trä än i plast.
Men jag kanske ska ha en bättre träbåt, en som är i bättre skick? Grannens träfolka är välvårdad som få och vacker som en möbel, att äga den vore som socker mot gommen. Men när jag kryper till kojs i min båt och hör regnet envist slå mot rufftaket tänker jag att jag vill helst ha just den här båten. Det är liksom hon och jag nu, det här är min båt, och jag vill inte köpa en annan båt utan hellre få den här riktigt fin. Att ta över en båt i toppskick är väl ingen konst, men att stäva ut i en vacker träbåt och veta att det här har jag gjort, detta är min hands verk, det är något alldeles speciellt.
Jag har fortfarande ingen mast till båten, det läcker in vid luckan i förpiken, jag har fått röta på en del ställen (bl.a. under mastfoten), ruffluckan har fått en torrspricka och läcker den också och det finns tusen andra saker jag måste göra, bör göra, kan göra och vill göra. Jobbigt? Det beror på hur man ser det. Som båt betraktad är hon lika pigg och fräsch som en gammal tjackhora och jag blir bara stressad över tanken på allt som borde göras för att få henne segelbar och i godtagbart skick igen, helst redan till nästa sommar, men om man i stället betraktar henne som ett slöjdprojekt har hon alla möjligheter att bli något riktigt fint om ett par år.
Det är sällan verkligheten i sig som är jobbig, utan diskrepansen mellan vår idéverklighet och den riktiga verkligheten, att våra tankar om verkligheten inte stämmer med hur det egentligen är. Vad är egentligen jobbigast, att bära hem två kassar med mat i hällregnet efter jobbet och sedan laga middag, eller tanken att jag inte orkar? Det mest jobbiga i den här situationen är kanske inte att lära mig allt jag behöver och göra allt som måste, bör och kan göras, det jobbigaste är kanske att jag ser henne som en båt som borde hålla en viss standard som hon långt ifrån gör.
Jag vill så mycket mer än vad jag egentligen hinner med.
Det avgör saken! Maja, Nordisk Folkbåt S-190, är härmed ingen båt utan ett slöjdprojekt med rätt att ligga vid bryggan hela säsongen, eller flera säsonger, utan mast och se hur jävlig ut som helst tills hon är vacker och segelduglig igen.
Så, i stället för att gräma mig över en båt som inte seglar och inte kommer upp till den standard jag minst tycker att en båt ska ha, dels för att den ska vara säker, dels för att den ska vara bekväm och snygg, så kan jag börja glädja mig över ett medlemskap i en båtklubb jag värdesätter väldigt mycket och en meningsfull fritid i form av ett slöjdprojekt som kommer att lära mig massor om trä och båtar. Målsättningen? Att hon seglar igen så snart som möjligt, vacker och ståtlig som en salongsmöbel. Jag längtar redan efter upptagningen och att få sätta igång med arbetet.
Getingarna i förpiken, då?
Jag såg först inte var boet satt någonstans eller hur stort det var, bara att en strid ström getingar flög in och ut ur min båt, i full färd med att föröka sig. Okej, hur blir man av med ett getingbo? På nätet läste jag att getingar ogillar dofter av bensin och lösningsmedel, så jag satte en öppen flaska balsamterpentin i förpiken, drog mig snabbt undan och stängde till och lät ”jäsa” några dagar i värmen. Det hjälpte inte ett dugg. Jag öppnade luckan i förpiken helt och hållet under några regniga dagar i hopp om att boet satt så till att det skulle bli blött, men getingarna var kvar.
Till slut bepansrade jag mig med dubbla kläder, kängor, handskar, en hemmagjord huva av myggnät över cykelhjälmen och tejpad i alla skarvar. Inga getingar kunde ta sig in någonstans, och jag var så tjockt klädd att de inte skulle kunna sticka mig. Beväpnad med en rejäl dammsugare, typ byggdammsugare som kan suga både torrt och vått (CoTech på Clas Ohlson för 400 kr), kröp jag in i förpiken och körde in slangen rakt i boet och sög upp allting: schwopp! På den här båten är det jag som är kapten!
Jag var arg! Fan, först får jag masthaveri, sedan influensa, sedan hinner jag precis vårrusta skiten, sedan jobbar jag nästan ihjäl mig på jobbet och när jag äntligen orkar åka ned till båten har jag fått getingar! Jag var argare än de var. De uppträdde mest förvirrat och varken särskilt aggressivt eller samordnat. De gav sig egentligen aldrig på mig men attackerade dammsugaren lite.
När jag dammsugit upp allting och hela boet och alla getingar låg i säkert förvar i dammsugarpåsen, och slangen tejpad med en bit plast för säkerhets skull, efterbehandlade jag hela båten med Radar getingspray. Jag har haft båten stängd överallt, men välventilerad, och den senaste veckan har jag varit nere vid båten nästan varje dag för att spraya på mer Radar och kolla att getingarna inte försöker komma tillbaka. De första två dagarna försökte de komma tillbaka, men sedan har det varit lugnt. Båten nästan stinker av getingspray men getingarna stack (dock inte mig 🙂
För att försöka summera och knyta ihop, då. Man klarar ofta mer än vad man tror, om man är arg som ett bi kan man ta bort ett getingbo. Det man kan upptäcka då, är att tanken på att inte klara av det och behöva ringa Anticimex är mycket jobbigare än att ligga i en trång förpik med en dammsugare som väsnas omgiven av ett gäng arga getingar. Ingen kunskap är gratis. Kunskap kostar alltid, ibland blod, svett och tårar. Men den är ofta ovärderlig och den kan aldrig tas ifrån dig. Och till sist, dagens favoritcitat:
What doesn’t kill you makes you stronger!
Sommarplaner
Att limma ihop masten, och få dit mastfoten igen (glöm inte en krona under mastfoten, för tur, men jag tar en 10-öring i stället som jag hittade i båten, för en hittad krona är en tur-krona), plugga igen de där konstiga hålen i träbitarna under däck som mastfoten är skruvad i, slipa och måla rufftaket, slipa och måla däck, fixa lådorna i sittbrunnen så jag har något att lägga ankare i mantåg i, spännrem till batteriet, slipa och olja och lacka luckan i fören och inredningen i sittbrunnen, fixa förstaget, etc., etc., etc.
Men, man köper inte träbåt om man inte gillar att jobba i trä, jag hoppas bara jag hinner med… hälften.
Träbåt är en process, inte ett resultat, man blir aldrig ”färdig”. Jag tror inte ens plastbåtar blir färdiga, det finns ständigt något att göra, förbättra och laga på dem också, men det är roligare att jobba med trä.
Sjösättning
Long time no blogging. I’ve been busy, framför allt på jobbet, och när orken, humöret och immunförsvaret är kört i botten försvinner även inspirationen och lusten att skriva. Man fokuserar på de viktiga och livsuppehållande funktionerna i stället, vilka de nu än är, jag har lite svårt att avgöra det.
Men att få båten i sjön kanske kan räknas som en livsviktig sak? Jag klarade hursomhelst av det, den 20 april åkte hon i det kalla vattnet efter en grymt hektisk månad av oljning, slipning och lackning. Jag var ute vid båten i stort sett varje dag och kväll från och med Påskdagen och fram till sjösättningen och hann inte med mer än det allra mest nödvändiga: olja in insidan och slipa och måla/lacka botten och friborden. Resten kan man ta när båten ligger i sjön.
Hon tog in en del vatten i början när vi sjösatte, men efter några timmar höll den lilla pumpen i kölsvinet jämna steg med inflödet och efter ett par, tre dagar hade hon gått igen helt och hållet. Hon är helt tät och det enda som pumpen har att sysselsätta sig med nu är regnvatten. Motorn gick igång på några drag trots att jag bara ställde in den i ett skjul och lät den stå hela vintern. Om jag hinner limma ihop masten i sommar kanske jag kan segla lite i augusti eller september, annars tar jag en tur per motor.