Rörbricka

Längst upp i masten sitter en mutterskruv där förstaget är fäst. Jag pillade lite på det i våras inför sjösättningen för att känna efter om det var helt och satt fast ordentligt och så, men jag tänkte inte så mycket mer på vad jag såg eller hur det egentligen ska se ut där uppe.

Nu i höstas vid upptagningen tittade jag på det igen och lade märke till att det sitter en slags rör-bricka på ena sidan av förstaget, men inte på den andra. Jag antar att det ska vara en rör-bricka på vardera sida, så att förstaget sitter i mitten av skruven. Rör-brickan är bara 7 mm bred, och några mm hit eller dit kan tyckas oväsentligt, men 7 meter längre ned i båten kan det bli en märkbar skillnad.

Om den ena brickan har gått sönder eller tappats bort vid något tillfälle vet jag inte, men det visade sig vara ganska svårt att hitta en ny. Jag vet inte ens om den kallas för rör-bricka, men det känns som ett passande namn. Jag letade igenom hela min verktygslåda, frågade vaktmästaren på jobbet och mejlade en smed på orten – utan framgång. Vissa byggvaruhus säljer metallrör i olika storlekar som man kan såga till, men inga verkar ha en innerdiameter om 8 mm och tjocklek om 2 mm.

Till slut köpte jag en ask med ’Stödhylsa’ i koppar på Jula i deras VVS-avdelning. De är bara 1 mm tjocka men känns rejäla och har rätt diameter. Jag sågade isär två stycken, slipade kanterna på dem och satte dem mot varandra, så att de får samma ytterdiameter i kanterna som den befintliga rör-brickan. Jag hoppas det håller. Det visar sig i sommar. Reservplanen är en vanlig mutter som jag har slipat bort gängorna på, den fungerar men är inte lika bred.

Ny press

Det var ett tag sedan jag var ute vid båten senast, dags att köra upp en sväng och kolla till henne. Båten stod stadigt och såg ut att må bra men täckställningen stod lite på trekvart och såg ganska medtagen ut.

Jag gick runt båten och kände på stöttorna, men de var redan åtdragna, och ordnade med täckställningen så att den stod bättre till. Presenningen har gått sönder lite i ena änden. Jag gör inget åt det nu, men till nästa höst behöver jag en ny.

När man täcker över båten en fin dag i september kan man inte riktigt föreställa sig vilka krafter som sliter, drar och nöter oupphörligt på täckställning och presenning under vintern. Det är lite fascinerande, faktiskt. Det mesta av täckställningen ser bra ut, men de tre rören som bildar ”taknocken” börjar se mer än lovligt krokiga ut. I första hand får jag försöka böja tillbaka dem, annars hoppas jag att man kan köpa nya (som delar, jag vill inte behöva köpa en helt ny täckställning).

Reptvätt

Rep i båten brukar bli ganska smutsiga efter en säsong i salt eller bräckt vatten med alger, smådjur och sjögräs.

Jag hade aldrig tänkt på att man kan tvätta rep, eller ens att de blir ganska skitiga egentligen, förrän en kollega på dåvarande jobbet som seglar berättade att han brukade göra det.

Jag tvättar mina rep i maskin och använder samma program som för ylle: 30 grader, mycket vatten och varsamma rörelser. Bara tvättmedel, såklart, inget fånigt mjukmedel. Man kan säkert torka i torkskåp men jag torkar uppe i lägenheten (hänger över dörrar). Det verkar gå bra att tvätta rep, vad jag kan se: inga ovanliga förslitningar eller sådant. Det är fint att börja en ny säsong med fräscha rep i båten.

Dirken

Gammal dirk, ny dirk i Dyneema (endast det bästa är gott nog 🙂

Jag var in till närmaste tätort för att proviantera i går och passade på att köra vidare till närmaste Hjertmans också och köpa bl.a. handskar (när det är kallt, och som skydd mot solen), flatsäkringar, två förtöjningsfjädringar (Bungy, tror jag de heter) och nya linor till dirken (som håller uppe bommen när inte storseglet gör det) och till linan som spänner storseglet horisontellt. Båda linorna var gamla och slitna. Nya linor är bättre och ser mycket trevligare ut.

Jag drog igenom de nya linorna på samma sätt som med storfallet: först en smal tejpbit för att hålla ihop ändarna, sy ihop dem med kapelltråd, täck tråden med ytterligare en (lite bredare) tejpbit och sedan dra igenom den nya linan. Den första, i bommen, gick hur lätt som helst. Dirken var trögare men till slut gick den nya linan igenom och då löpte den lättare genom masten än vad den gamla gjorde (som var något smalare). Jag drog kanske bort något skräp någonstans, för jag hörde inget som lossnade eller skramlade eller så.

Den nya dirken är en Dyneema. När jag köpte den fick jag förmaningar om att jag inte kunde kapa den med en vanlig sax, utan jag var tvungen att köpa en speciell Dyneema-sax för 725 kr. Wow, det är ju inte ens säkert att jag behöver använda den, tänk om den nya linan är precis så lång som den behöver vara? Men jag kunde också hetta upp en kniv och skära igenom linan, som de gör i butiken. Okej, jag försöker med knivtricket. Fungerar det inte kommer jag tillbaka och köper en sax.

Tillbaka i båten hettade jag upp morakniven i lågan på Trangia-köket (jag använder gas) i någon minut, sedan prövade jag att kapa en bit Dyneema. Det fungerade bra. Kniven kapade och smälte ändarna på samma gång. Men, jag kunde inte låta bli att fundera på det där ’kan inte’ kapa med en vanlig sax. Vaddå ’kan inte’? Som i ’är inte möjligt’ eller ’får inte’? Jag tog vanliga saxen och prövade med den. Och det fungerade lika bra som med vilken annan lina som helst.

Faller inte långt från

Nästan före- och efter-bild. Den undre delen visar små skador i färgen vid ett vantfäste på babords sida, den övre samma fäste på styrbords sida med samma typ av skador, men där är de lagade med lite gelcoat.

Ett av mina livligaste minnen från det jag var liten är från landet på sommaren när pappa ligger under SAAB:en och filar bort rostfläckar med en liten rundfil och sedan målar på med en röd färg som stod i bjärt kontrast till den beiga lacken. Han kanske bara gjorde det några gånger en sommar, men som jag minns det gjorde han det nästan varje sommar under några år.

Jag såg inte vitsen med hans sisyfosarbete, utan tyckte säkert att det vore bättre att bara lacka om hela bilen eller köpa en ny, men intuitivt förstod jag kanske att det var bättre att bilen var fläckig av rostskyddsfärg än av rost.

Jag gör samma sak själv nu men med gelcoat och på en liten segelbåt. Det var många ”skador i lacken” på båten när jag köpte henne. Första säsongen spacklade jag igen de stora hålen, de som var stora som 2-kronor ungefär. Jag tror inte jag ens såg de små skadorna då. Men allteftersom lägger jag märke till mindre och mindre skador. Nu är jag nere på skador som är 2-3 mm stora och som jag ”duttar” lite gelcoat i med en tändsticka för att laga.

Varför inte slipa ned den gamla färgen (eller ’topcoat’ som det kanske heter på däcket på en båt) helt och måla nytt? Jag vet, det är den långsiktiga lösningen. Men det är ett ganska stort projekt – för mig – som jag lägger i 10-årsplanen eller nå’t. Tills vidare duttar jag. Hellre en båt prickig av vit gelcoat än de där mörka fläckarna och prickarna som varenda en är en liten skada i topcoat:en.