Värdet på din segelbåt kommer inte av hur mycket pengar du kan sälja den för, eller hur mycket (lånade) pengar du köpte den för, utan hur mycket tid och arbete du har lagt ned på att ta hand om henne. Hur mycket du har seglat henne, var ni har varit någonstans och vad ni har upplevt tillsammans.
Den som inte kan uppskatta ett sådant värde är fattig.
Prognosen har stämt bra hela helgen men i natt hade den fel. I går kväll var det lugnt och fint och jag beskådade en fantastisk solnedgång, men nattens bris som enligt prognos sedan några dagar tillbaka skulle vara N-NV blev V i stället (eller om viken jag låg i var så stor att vinden vred sig och kom in från väst) och strax efter tre vaknade jag av ljudet från vågorna som slog rakt in mot hela babords sida och rullade runt och ekade i hela båten: KLUCK, KLUCK, KLUCK, KLUCK. En båt är som en resonanslåda, min är det åtminstone, och varje litet ljud blir uppförstorat och mångfaldigat. Jag låg kvar i säcken en stund och försökte somna om men gav upp efter en halvtimma och gjorde frukost och kaffe i stället.
Nu är klockan halv sex (halv fem på riktigt, enligt normaltid) och jag kan se den första morgonrodnaden i öster. Det är kallt och vackert.
Det är hemgång i dag. Blåser det lagom kryssar jag bort till hemmahamnen, det är inte långt härifrån, annars går jag för motor. Förutom avbruten nattsömn har det varit fint att komma ut ett par dagar i båten och segla lite. Nästa helg är det upptagning.
I Stockholms mellersta skärgård finns stora och lilla Korpmaren. Och i övrigt är skärgårdarna fulla av öar, holmar, grund, bådar, krokar, säckar, skär och klabbar. Men ”Filiputt”?
Om inte för något annat vill jag ligga där en natt bara för namnets skull. Men vinden ser inte ut att vara helt rätt för Filiputt i morgon natt.
En får se vart vinden bär i morgon. Vädret ser ut att bli grått och stilla med bara några sekundmeter blåst som ska hålla på och vrida sig runt samtliga väderstreck. Det är inte de bästa förhållanden för segling, ens för mig som inte brukar ha bråttom. Jag kanske går för motor en bit bort och lägger mig i närmsta vik i stället för att försöka segla långt bort. Det är lite trist, men vinden blåser som den vill eller inte alls ibland. Att bara vara, ett par dagar i båten, känns som en bra målsättning för den här helgen. I natt bryggseglar jag.
har jag aldrig riktigt ro till att göra ingenting. Jag känner värdet av att bryta görandet med ingenting, men det är som att hemmamiljön är så inpyrd med att göra, hinna, prestera, så det är vad man gör. Att ha båt och segla kan ibland vara samma sak: man kan kidnappas av tanken att man måste segla någon (ny) stans varje dag, vad har man annars en båt till? Men i den här lilla viken stannar jag upp och blir så stilla att jag börjar lägga märke till de små sakerna, se de små skiftningarna, höra de små ljuden: en trollslända som fångar en fjäril i flykten, vindens lekfulla rörelse genom vassen, solens gång över klipporna, vingarnas ljud från en flock gäss som tyst flyger förbi, en fågel någonstans som har ett läte som påminner om Ljungpiparen på kalfjället. Det är skönt och välgörande. Att stanna upp och bara sitta och betrakta. Och göra ingenting. Så, jag blir kvar här några dagar.
Jag vaknar upp i hemmahamn till gråväder: en jämngrå himmel, en svag vind på nord och duggregn. Allting i båten känns fuktigt. Inte jättekul att vakna upp till men varenda dag kan inte börja med strålande solsken och torr, fin luft. Det klarnar upp sakta, inte så att solen tittar fram, himlen är fortfarande grå, men luften blir torrare. Båten torkar sakta upp, både ute och inne.
Hemgång i dag, senast två vill jag vara på väg, det blir lite pyssel och fix tills det är dags att bege mig.
Jag börjar med att ytterligare täta hålet efter solpanelen. I går när det regnade upptäckte jag att det droppade lite inne i båten från hålet i skrovet där sladden från solpanelen ned till regulatorn i ruffen har löpt. Jag hoppas verkligen inte att distansmaterialet i skrovet har blivit fuktigt, utan att det bara var regnvattnet som rann rakt igenom. Det som droppade var helt klart och upphörde när det slutade att regna. Men jag vill ändå ha en fuktmätare för att kolla skrovet.
Jag testade den nya tätningen genom att hälla ett antal liter vatten med öskaret på ovansidan av däck så högt upp ifrån jag kunde, för att simulera kraftigt regn, men hushållspappret som satt i hålet på undersidan förblev torrt. Så, det verkar vara tätt. Pappret får sitta kvar. Är det torrt nästa gång jag kommer ut till båten är det tätt.
Jag testade den nya, portabla solpanelen en stund. Den är lite tung och bökig i jämförelse med den fasta som bara sitter där på däck och laddar hela tiden utan att man behöver tänka på det, å andra sidan är den portabla kraftigare (50 watt istf 21) och den laddade trots att det bara var dagsljus.
Det sista jag gjorde var att byta vantskruvar på aktervanten. Jag tror det heter ’aktervant’: de vant som går halvvägs upp på masten och sitter bakom de vanliga vanten. Jag har bra spänning i alla stag och vant utom i aktervanten, de skruvarna går inte att skruva åt mer. Jag hade en lite kortare vantskruv sedan tidigare och köpte ytterligare en i går, men de var för små för att passa i fästena i däck.
Jag kom att tänka på att jag har några extra vantskruvar som ser ut som sådana som sitter framme på förstaget. De kom med båten och jag har aldrig förstått varför man har tre extra vantskruvar till förstaget? Men, tänk om… Jodå, när jag jämförde var de någon centimeter kortare än de vanliga vantskruvarna, och de var tillräckligt stora för att passa till fästena i däck. Jag bytte de vanliga skruvarna på aktervanten till ”förstagsskruvarna” i stället, sedan kunde jag skruva åt dem det där extra halva varvet. Nu är aktervanten ungefär lika spända som de andra. Härligt!
Samma väder som i går.
I natt sov jag som en bebis. Jag vaggades mjukt till sömns av båtens långsamma rörelser från den ena sidan till den andra mellan två ankare, och av vissheten i att vara ordentligt förtöjd. Så skönt! Även om det faktiskt mojnade tillräckligt mycket vid 21-tiden i går kväll – jag hade kunnat behålla landförtöjningen – var det helt rätt beslut att lägga sig på svaj längst in i viken. Det är svårt att sova gott om man ska ligga och oroa sig för förtöjningarna samtidigt. Jag hade myggnätet också, i stället för ruffluckorna, vilket gjorde att det inte blev så fuktigt och kallt i båten under natten. En god natt!
Jag kom iväg ganska tidigt och hade plattläns mest hela vägen i farleden norrut. Nu ligger jag på norra Håskö igen, det här är något av mitt ”base camp” 🙂 Jag ligger inte helt optimalt med tanke på NO-vinden som enligt prognos kommer att förekomma lite då och då de närmsta dygnen när vinden vänder och snurrar runt väderstrecken, men jag är ordentligt förtöjd och blir nog kvar här några dygn i alla fall. Hemgång senast söndag f.m.
Sådana här varma dagar blir det mycket bad, soltorka, söka skugga i båten. Och samma igen en gång till. Lata och sköna dagar. Perfekta för att göra mycket ingenting.
Efter nattens pyjamassegling sov jag några timmar på svaj i västra viken på Gubbön, sedan gick jag för motor över till en liten vik på östra Fångö. Den såg fin ut och verkade ha gott skydd mot S-vinden, men de flesta platser var upptagna och jag såg få eller inga sprickor för klippjärn i de släta klipporna. Jag fick erbjudande om en plats mellan två båtar och det var snällt och omtänksamt – jag uppskattar det – men jag gick vidare till en vik på norra Fångö i stället, söder om Jutholmen.
Två stora segelbåtar låg redan i viken och låtsades som att jag inte fanns. Jag hörde att det var folk i båtarna men såg inte till någon, trots att klockan var över nio. Ingen dök upp i sittbrunn och hälsade när jag svängde in i viken; hjälp att lägga till var det inte tal om. Kvinnorna i respektive båt hälsade lite avmätt till slut, efter ett par timmar, men männen gav mig inte en blick.
Den graden av asocialitet kändes mycket märklig. Jag brukar alltid hoppa upp ur båten och åtminstone hälsa, oftast hjälpa till med förtöjning också, när någon seglar in i samma vik som jag ligger i och tar sikte på den klippa jag ligger vid. ”Seglar, det gör vi tillsammans” – man behöver inte umgås och byta mobilnummer med varenda en, men man hälsar och erbjuder alltid hjälp. Hursomhelst, de surmulna gav sig iväg efter ett tag, utan ett hejdå eller någonting, då passade jag på att byta plutten mot treudden och lägga mig några meter längre in i viken.
Byarna sliter i träden runtomkring mig och kastar sig ned i viken och får hela båten att luta. Om det är såhär i en relativt skyddad vik, hur är det då ute på fjärden? Jag har treudden fast förankrad i lerbotten och en extra förtöjning på vindsidan som går från ett klippjärn i land till aktern på båten. Det håller, men vi får se hur jag gör inför natten. Om det inte mojnar lägger jag mig på svaj ännu lite längre in i viken, mellan två ankare.
Mycket blåst, ofta runt 12 sm i byarna, taskiga förtöjningar, svårt att hitta lä i skyddade vikar, tidiga uppbrott för att ankarfäste inte har hållit och t.o.m. pyjamassegling har det varit i år. Jag minns inte att det var så de två första säsongerna. Ingen säsong är den andra lik och det kanske är så enkelt att den här sommaren är ovanligt blåsig, men det känns som att jag seglar i motvind och att det i bästa fall är en tröskel i min lärprocess. Jag hoppas inlärningskurvan planar ut och vinden lugnar ned sig snart.
UPDATE 18:28: förtöjningarna höll men jag orkade inte med det ständiga vinandet, slitandet, ryckandet, dragandet och vibrerandet i rigg, förtöjning och båt, så jag gjorde loss och gick ett 50-tal meter längre in i viken och ligger nu på svaj där med treudden i fören och plätten i aktern. Det blåser fortfarande och båten driver lite hit och dit men i övrigt är det som en annan värld: jag kan höra vad jag tänker här.
tror jag det kallas för: när man av någon anledning måste hoppa upp ur kojen – i bara pyjamasen – för att flytta båten mitt i natten. Senast jag gjorde det var nog sommaren 2007, när jag hade träfolkan och låg ute vid St Nassa. Den här gången ligger jag vid Gubbön i Gryts skärgård (är det väl, tror jag, det kan inte riktigt vara Sankt Anna) och jag hade inte sett eller räknat med att SO-vinden i natt skulle dra in med sådan kraft och sådan sjöhävning där jag låg förtöjd. Jag vaknade av att det gungade så jag höll på att trilla ur sovsäcken, båtgrannen hade försvunnit och förtöjningarna höll på att ge upp. Vinden var inte så farlig egentligen, förtöjningarna hade nog hållit för den, men sjöhävningen rullade in med stora vågor och den kombinationen blev för mycket. På med byxor och tröja, på med pannlampan, gör fast vattendunken, dra igång motorn, lossa förtöjningarna, upp med ankaret och iväg – vart? Det var mörkt och jag såg inte mycket, pannlampan gjorde mest att jag förlorade det lilla mörkerseende jag hade. Ett tag tänkte jag gå bort till morgondagens (dagens) mål, det ligger inte alltför långt ifrån och vägen dit ser ganska enkel ut och bensinen bör räcka, men det slutade med att jag bara gick runt Gubbön och lade mig på svaj tillsammans med de andra båtarna i viken på västra sidan av ön. Nu ligger jag här och skvalpar med ankaret i fören, pannlampan som en lanterna i masten, tillräckligt med svängutrymme till de andra båtarna (hoppas jag, det ser så ut) och en erfarenhet rikare.
Ligga i båten och börja läsa Robert M. Pirsigs ’Lila : En studie i moral’ (en slags uppföljare till ’Zen and the Art of Motorcycle Maintenance’), stiga ned igen i det där svala fina vattnet, sitta naken på den varma klippan och torka i solen, kanske t.o.m. ligga och sola en stund, tillbaka i båten och laga lunch, ut på klipporna och ta en bild, ned i båten igen och läsa lite mer. En perfekt dag för att göra ingenting. Jag fick ha viken för mig själv nästan hela dagen men nu har jag en båtgranne igen.
