Jag blir kvar här ytterligare en natt. Det blåser för mycket för min lilla båt och min kunskap om segling. Jag gick upp på en hög klippa för att sms:a en kompis och mobilen blåste nästan ut handen på mig.
Det här är ingen bra start på veckan. Jag förväntas vara på jobbet i stan senast kl. nio i morgon. Jag får ringa så snart det går i morgon bitti och förklara vad som hänt och sedan ta ut en semesterdag när jag kommer tillbaka.
Det blåser oerhört mycket och en del vågor ser ut att vara bortåt två meter höga. På något sätt lyckas jag få upp focken och stänga av den nästan dränkta motorn. Seglet och rodret vill åt ett håll men vågorna åt ett annat. Jag skulle behöva ha lite storsegel också, men hur får man upp det i de här vågorna och i den här blåsten? En bränning till höger om mig står som kaskader och närmar sig alltför snabbt. Det här går inte, jag måste vända tillbaka.
Jag kunde inte hålla mig utan badade en gång till. Det var kallt och underbart skönt. Och när jag torkade mig tyckte jag mig känna din doft i handduken.
Det börjar bli dags att packa ihop och dra sig hemåt om jag ska hinna med sista färjan i kväll. Vinden vände planenligt till sydväst i natt men det ser ut att blåsa oerhört mycket och jag vet inte om jag vågar gå ut på en stor fjärd i sådant här väder med mer segel än den lilla kryssfocken. Synd, det blir stadigare med två segel och lite svagare vind i stället. Och det är inte säkert att det ens räcker med focken. Går man med vinden och har mer eller mindre medvind fungerar det bra, men att kryssa med enbart en liten fock, fungerar det? Får man önska sig sju, åtta sekundmeter i stället?
Det är tidig morgon och jag bestämmer mig för att gå runt ön. Jag går på klipporna längs med vattnet. På ett ställe vadar jag i stället för att klättra en lång omväg.
Vattnet känns inte alls lika varmt som förra helgen. Kan det ha blivit såhär kallt på bara en vecka? Kanske, vädret under veckan har varit allt annat än varmt. Det är grått och blåsigt nu också. Det känns alltför kallt och ruggigt för att bada. Synd. Det känns trist att vara här utan att bada.
Jag har kommit till andra sidan ön och ställer mig till anklarna i vattnet. Kallt men skönt. Visst måste det gå att bada ändå! Jag vill inte åka hem utan att ha omfamnat det här underbara vattnet. Jag klär av mig och lägger kläderna i en skreva så att de inte blåser bort. Jag sätter mig i vattnet. Det är kallt och jag får nästan svårt att andas. Samtidigt är det skönt och jag slappnar av lite och öppnar upp för tanken på värmen inombords i stället för kylan i vattnet. Jag är på väg upp för att nöja mig med att ha suttit en stund i vattnet och blaskat av mig, men jag vill ned i vattnet helt och hållet. Jag stiger ned igen, den här gången så jag har vatten till strax över magen. Jag sänker mig sakta ned till axlarna och fokuserar på värmen inom mig, eller bara släpper fram och låter just den tanken vara tongivande i stället för den andra på att det är kallt, och simmar ut i det klara vattnet. Jag tar ett djupt andetag och dyker ned under ytan och kommer upp ett par meter längre bort.
Underbart. Härligt.
Jag sitter naken och nybadad och blöt på en klippa alldeles vid vattnet och lyssnar på vinden och vågorna och känner värmen inombords. Molnen drar fram på så låg höjd att de trasas sönder av klipporna och man kan sträcka sig upp och ta på dem. Jag är hungrig, varm, vaken och kåt. Det är gott att leva.
Inget är så härligt som en stabil bris från rätt håll och att segla fort och stadigt fram dit man ska. Inget är så jobbigt som när det blåser för mycket och från fel håll. Som seglare är vinden din bästa vän och värsta fiende.
Det är inte sent men redan mörkt. Ute på fjärden blåser det så att det skummar och fräser på de höga vågorna. Vinden viner genom mast och fall med ett klagande, nästan tjutande, ljud. Det låter ödsligt och lite olycksbådande. Men, ändå, samtidigt slår det an något inom mig och jag kan tycka om det på något sätt. Jag ligger i lä men båten rör sig lite fram och tillbaka i vinden. Jag hoppas ankarfäste och förtöjningar håller.
Jag gick ut från bryggan med enbart focken den här gången och hissade inte storseglet förrän jag såg att det blåste lagom mycket. Vinden var lite byig och hade svårt att bestämma sig för väst eller nord. Men det gick bra i alla fall med båda seglen och jag seglade nästan i kapp en annan folkbåt: S-904. Han hade mycket finare segel än vad jag har men jag jobbade nog mer. Hade jag fått ett par distans till hade jag nog gått om men han vek av och gick in i en vik till höger.
Jag gick vidare med kurs mot St Nassa via Möja, tvärs över farleden, förbi Lill-Tristonskäret, norr om Roskär, söder om Gräsgrundet, norr om den höga Sköt-Korpharan och lade till norr om Kummelskär med hjälp av en kollega på jobbet som också hade lagt till där. Världen är liten ibland.
Allt som allt tog det fem timmar från brygga till förtöjd vid klippa. Det är klart godkänt. Jag hoppas vinden vänder till sydväst i natt, annars får jag kryssa till förbannelse i morgon för att komma hem.
Jag har varit och tagit mitt sista dopp för den här gången. Vad skönt det är att ta av sig kläderna och stå naken på en klippa en stund innan man kliver ned i det klara, svala och sköna vattnet. Det kan kännas kallt i början men man får tänka på värmen inom sig i stället för det kalla vattnet utanför.
Jag önskar du vore här. Det är snart dags att segla hem, jag ska bara vänta på att en regnskur drar förbi, och när jag kommer hem i kväll hoppas jag på ett mejl från dig. Annars skickar jag ett till till dig.
Vattnet känns varmare än blåsten. Vågorna går höga, mäktiga och stora och innan jag har bestämt mig har jag sköljts bort från den flacka klippan och ut i det mörkblåa, fräsande och skummande vattnet. Jag tar ett djupt andetag och dyker ned under vattnet och för ett ögonblick vet jag inte vad som är upp och ned. Var är ljuset och luften? Var är botten på havet? En kort, knapp förnimbar känsla av skrämsel följs av lugn. Havet tar vad havet vill ha.
Det blåste hårt i går och jag mötte många kappseglare och katamaraner som var ute och pressade för allt vad tygen höll. Det såg häftigt ut. En del av dem hade revat storseglet en del. Jag såg en som bröt av masten på Möja Västerfjärd.
Själv tog jag det lugnt och satt i shorts och tröja och smörseglade med min lilla fock. Sjögången var lite besvärande ibland men vinden var aldrig något problem. Och snabbt gick det! Jag gick norrut i farleden och tog av österut vid en radarfyr som jag tror heter Draken, strax norr om en grön pinne. Planen var att gå mot Brantharan, sedan mot Långharan och sedan upp i en liten vik på vänster sida. Men det var knixigt att hitta rätt bland alla skär och bränningar, och i vanlig ordning var det svårt att överföra sjökortet till verkligheten och veta säkert vad som är vad. Jag gick norr om Kummelharan i stället för Långharan och var på väg mot ett par undervattenstenar när ett sjömärke dök upp på helt fel sida som gjorde att jag insåg mitt misstag och kunde vända i tid.
Viken jag ligger i är liten och passagen så trång att man nästan kan ta på klipporna när man går igenom. Jag hade svårt att hitta ankarfäste i vanlig ordning men den här gången tog det nog bara en kvart, tjugo minuter innan jag fick fäste. Jag gjorde fast ankarlinan på lagom avstånd, gav båten lite fart in mot klippan, drog i ett par klippjärn och gjorde fast i fören och sedan var saken quorn! Min snabbaste, enklaste och snyggaste förtöjning hittills!
Om jag har tur har vinden vänt till nordväst i dag, annars får jag kryssa en hel del hem. Jag har för mig att de sade på Sjörapporten att det kunde vända till nordväst i dag, eller var det på vanliga prognosen i teve? Men som det blåser just nu lär jag väl inte kunna använda storseglet i dag heller. Men det har ju den fördelen att jag tjänar tid vid land sedan. Jag behöver inte stå och vika seglet över bommen och dra på kapellet, jag kan bara reva och kasta ned focken i förpiken om jag har bråttom till färjan.