Hur lång tid tar det, och hur mycket bensin går det åt, att köra en träfolka från Svartsö in till Stockholm med en 4-hästars motor? Jag hade ingen aning. Det enda jag hade att gå på var säljarens uppgift att han hade seglat ut båten i våras på knappt 5 timmar, men det var i ”god vind”.
Jag gick från bryggan strax efter åtta och satte kurs mot Lådna för att tanka. De öppnar egentligen inte förrän elva på fredagar på hösten, men de såg att jag vankade omkring där nere bland pumparna och var schyssta och lät mig tanka ändå. Ett stort tack för det. Jag gick därifrån en stund senare, strax före tio, med motorn och fyra 5-litersdunkar fulltankade med bensin och med kurs mot Waxholm.
Höstlig hemgång med havererad mast.
Jag tänkte att jag får väl tanka igen i Waxholm om det behövs, och kommer jag därifrån före fyra borde jag vara i stan innan det blir mörkt. Annars får jag hänga upp fotogenlyktan någonstans på båten som en laterna om det hinner mörkna och försöka hitta fram till båtklubben i alla fall.
Men alla mina farhågor kom på skam. Jag var framme vid jollebryggan på båtklubben strax efter halv tre. Det tog ca. sex timmar och ungefär lika många liter bensin. Skönt med lite medvind och något som gick enklare, snabbare och lättare än befarat.
Det är grått och mörkt och blåsigt. På väg hit lyste det på vattnet och jag trodde det var månen men det var den ljusa kvällshimlen som hade hittat en glipa mellan molnen som låg som ett dovt täcke över oss ända bort till horisonten där solnedgången brann i rött och orange.
Badväder kan man nog inte säga att det är, men jag kunde inte hålla mig från att ta ett dopp i alla fall. Jag kunde verkligen känna hur vattnet, det kalla och friska vattnet, kallade på mig: kom och bada! Jag klädde av mig, svepte en handduk om mig och tände ficklampan och trevade mig bort till en brygga där man kan gå ned i vattnet på en stege.
Det var kallt, uppfriskande och oerhört skönt. Det kändes spännande och lite upphetsande att kliva ned i det svarta vattnet en blåsig och kall höstkväll. Först var det bara kallt och jag hyperventlierade så jag trodde jag skulle svimma men så fokuserade jag på, eller bara släppte fram, tanken på värmen inom mig i stället för kylan i vattnet. Jag slappnade av och det kändes skönt. Jag släppte taget om stegen och simmade lite fram och tillbaka och doppade mig ordentligt.
Det var underbart att bada! Skönt, härligt, uppfriskande, sexigt! Jag klev upp på bryggan och gav luft åt de känslor av liv och lust som fyllde min kalla kropp och min heta själ. Gud, ett kungarike för en kvinna nu!
Jag skulle ta bussen från Slussen till Boda brygga och sedan sjötaxi därifrån ut till Svartsö där båten legat under sommaren för en natts bryggsegling och sedan köra hem henne i morgon fredag. Hon är schemalagd att tas upp på land under första passet av torrsättningen, kl. 8-12, på lördag.
Jag tog tunnelbanan till Slussen och köpte en extra bensindunk att ha med mig till båten och gick och ställde mig i kön till bussen. Men den kom aldrig, eller så var den bara sen, jag vet inte. Det är en tajt tidtabell med en (1) minut till godo mellan buss och båt i Boda, så efter några minuter gick jag och hejdade en taxi i stället.
Taxichauffören var en trevlig kille som också har en träbåt, en kravellbyggd motorseglare från 1938 som han försökte sälja till en kille från Kalmar men som tog tillbaka handpenningen och hävde köpet när han blev sjösjuk på väg till Landsort.
Vi hade lite svårigheter att hitta Boda brygga och körde nog fel och vände. Om drygt en kvart går båten, den sista för dagen. Vi körde lite fel igen och vände någonstans i Gustavsberg. Jag ringde skepparen på sjötaxin och bad honom vänta en stund för vi är på väg. När han hörde att vi inte ens var i Hemmesta gav han oss en chans på hundra och sade att han väntar max tio minuter. Okej, det ger oss drygt elva minuter. Vi hinner, sade taxichauffören, och bilen sköt fart genom en rondell. Jag läste kartan och han körde, mycket snabbt men säkert, och med gemensamma krafter och tack vare att en annan passagerare också var sen, hann jag fram i tid. Det första jag såg när jag satte mig i båten var tjejen som stod före mig i busskön.
Ett stort tack till dig som körde taxin så tålmodigt och snabbt. Och ett stort tack till skepparn på taxibåten som väntade.
Skit på er ni som ansvarar för busstrafiken ut mot Nacka och Värmdön för att ni löpande kan ange bussnummer och avgångstider på skyltarna vid busstationen under Slussen, men ni kan inte med samma skyltar meddela om en buss är inställd eller bara lite sen. Det är svagt. Och ni är skyldiga mig 450 kr för taxin.
Jag funderade nästan på att åka ut och kolla till båten nu i helgen men stannade hemma. Det känns som ett klokt val. Båten ligger bra där den ligger och borde klara sig utan mig några veckor och jag har en massa andra saker att göra här hemma. Jag hade tvättid i går som jag inte kunde ignorera längre. Och jag borde ha pluggat, men det gjorde jag väl inte så mycket kanske, jag satt mest och kollade på golf, bloggade något som jag redan glömt och åt getost med flytande honung och valnötter. Usch, vad depraverad och förtappad jag är ibland! Men i dag har jag läst flitigt, ätit råris och tänkt på båten där den ligger ensam i blåsten och regnet.
Jag har fortfarande inte hittat, eller bestämt mig för, någon som kan laga masten. Jag hoppas på ett båtvarv i närheten men de tar lång tid på sig att bestämma sig och har inte hört av sig på över en vecka. Snart måste jag bestämma mig i vilket fall som helst. Jag kanske får köra in till stan för motor ändå. Det hade ju varit roligare att segla.
Jag har också fått lite olika bud om huruvida det alls går att laga masten med bibehållen hållbarhet. Jag får intrycket av att vissa menar mer eller mindre att jag borde kunna limma ihop den själv medan andra tycker att jag borde köpa en ny eller åtminstone en hel mast. Man kan köpa en ny rigg i aluminium också, en sådan går på drygt 37 000 kr. Jag vet inte riktigt, men jag tycker man borde kunna limma ihop en trämast med bibehållen hållbarhet om man gör på rätt sätt.
Blir det ingen ny mast de närmaste två veckorna måste jag köra båten in till stan. Jag har kollat lite som hastigast på sjökortet hur långt det är och försökt uppskatta hur mycket bensin det kan gå åt. Det är en liten motor utan trycktank och när jag körde hem från masthaveriet drog den knappt fem liter för en sträcka som är något kortare än halvvägs in till stan. Då räcker det om jag har med mig två dunkar om fem liter bensin och tankar på vägen.
Jag åker ut på torsdag kväll och har semester på fredag för att köra in till stan. På lördag morgon ska hon upp på land. Jag hoppas på fint väder, åtminstone på fredagen. Och sällskap, det vore kul att ha sällskap, det blir trist och kallt annars att sitta själv hela vägen in till stan. Fast det kanske inte är så kul att vara sällskap och sitta i en stukad träfolka som inte ens kan segla en hel dag när man inte behöver.
Jag är ute vid båten. Den flyter fortfarande, trots det myckna regnandet den här senaste veckan, pumpen verkar fungera bra med andra ord.
Jag har pallat upp masten så att den inte ligger direkt på ruffluckan där den är som tyngst. Tack S för hjälp med brädorna. Jag har vänt på masten också, så att inte likrännan (eller heter det bara ’liket’?) ligger uppåt och får en massa vatten i sig när det regnar. Jag har surrat masten ordentligt och försökt fixera den så att den inte ska fara iväg någonstans. Den borde hålla sig på plats.
Jag har städat lite i båten, plockat undan lite grejer som jag inte hann eller orkade senast och packat ihop seglen. Focken var fortfarande fuktig men jag lämnade påsen öppen. Jag såg förresten att focken är från 1962. Jag såg inget datum på storseglet men gissar att det kan vara tjugo år yngre. Det var i stort sett torrt i alla fall, och alla lattor fanns kvar. Det var skönt att få lite ordning i båten.
Jag har kollat däcket mer noggrant och fästet i fören för främre staget ser böjt ut men det verkar som att däcket omkring har klarat sig. Annars ser däcket helt okej ut. Skönt.
I övrigt verkar båten ungefär som jag, lite tagen och tilltufsad efter en händelserik säsong (den allra första för mig) men vid relativt gott humör och sugen på att segla så snart som möjligt igen. Men visst är det tråkigt att se henne ligga vid bryggan med masten tvärs över däck såhär. Jag tänker på när jag låg vid Björkskär tidigare i somras och stod på klippan och såg hur fiskarna stod i skuggan under min vackra båt.
Det tog tre timmar att kryssa över St Nassafjärden. Det blåste bra och jag revade storseglet lite, men det kändes kontrollerat och bra och det enda som egentligen störde var vågorna och sjögången. En timma senare, vid elva, hade jag gått förbi Roskär och skulle just passera Lill-Tristonskäret. Jag läste ett par sms från ett par vänner som undrade hur jag hade det. Solen sken, vinden var god, båten gick bra och jag tänkte inte så mycket på den ofrivilliga semesterdagen utan kände att livet är fantastiskt och gott.
Då lossnade styrbords vant.
Det tog ett tag innan jag fattade vad det var som hängde där och svajade fram och tillbaka. Det tog ytterligare ett tag innan jag fattade vad som stod i begrepp att hända härnäst.
Det var skruven (sprinten, kanske det heter) som fäster vantet vid fästet i båten som hade gått sönder eller lossnat. Min första tanke var nog att försöka hitta en skruvmejsel, en spik eller liknande och få fast vantet igen, för jag kommer ihåg att jag var nere i ruffen och rev i någon låda. Sedan var jag uppe igen och masten började luta åt babord. Jag svängde så att vinden kom från från babord och babords vant höll masten på plats. Jag fick ned storseglet men båten svängde eller gick upp mot vinden och focken tog vind från styrbord och jag orkade inte hålla emot och riggen rasade ned i vattnet.
Jag kommer att minnas länge, länge ljudet när masten bryts nere vid foten och sliter sig ur den där lilla koppen som sitter på båten. Jag kommer att minnas länge, länge synen när mast, bom och segel faller ned i vattnet.
Det är otäckt att se riggen ligga där i vattnet med alla vajrar som skramlar ned från båten och sjunker ned i det mörka vattnet tills man inte kan se änden på dem längre. Där ska inte masten ligga, i vattnet, den ska stå rakt upp, på båten.
Man är inte så kaxig längre när något sådant inträffar. Det känns som om båten försvinner under fötterna och man slås av vilket bräckligt litet undantag av icke-vatten man egentligen seglar omkring med. Man seglar och har sig och tror man är ett med sjön. Men ska man vara ett med vattnet ska man simma. Eller kanske drunkna.
Men jag drunknade inte. Jag tog mig inte ens tid att bli ledsen och grina en stund. Jag funderade ett tag på att ringa Sjöräddningen men jag har aldrig gjort det tidigare. Ringer man Sjöräddningen när man har tappat masten i sjön? Jag tänkte inte mer på saken utan började i stället systematiskt rensa riggen på bom, segel, vajrar och rep. Jag lade alla små trissor, hjul och andra saker i en påse. Jag lade bom och segel i ruffen och masten ovanför. Jag surrade fast allting, tog upp ankaret, startade motorn och åkte hem.
Jag lade till vid bryggan några timmar senare. Jag gjorde alla vanliga grejer som jag brukar göra innan jag lämnar båten och åker hem igen. Jag satt en stund på bryggan och åt lite nötter och choklad och tittade på min båt där hon låg med den trasiga masten surrad på rufftaket. Jag kunde fortfarande inte förstå vad som hänt, jag kände mig bara olidligt trött och ville hem. Jag gick bort till ångbåtsbryggan och väntade i över tre timmar i vänthuset. Det regnade och jag tänkte att om pumpen i båten inte fungerar och båten sjunker också, då tar jag det som ett fullkomligt klart och ovedersägligt budskap från gudarna: jag ska inte ha båt. Vi får se.
Det blir drygt att köra båten till vinterplatsen med motor. Men det ska bli grymt skönt att få upp henne på land och masten i mastskjulet. Om det blir dyrt att laga masten väntar jag med det till näst-nästa sommar. Då kan jag göra i ordning båten som vanligt och som planerat till nästa sommar men låta henne ligga vid bryggan utan mast hela säsongen och få tid till renovering av framför allt innanmätet där det finns mycket att göra. Trist men ett fullt tänkbart alternativ, beroende på vad det kostar att fixa masten.
Ett masthaveri är naturligtvis en mycket allvarlig sak och jag är glad bortom ord att ingen kom till skada. Jag tror inte ens rufftaket, däcket eller relingen tog skada. Jag borde ha märkt det när jag tog upp masten ur vattnet. Men det har varit en jävla skitdag i alla fall. Otroligt! Jag trodde inte sådana här dagar fanns längre. Det är som en dålig film. Nu fattas bara att lägenheten har brunnit, övertalighet på jobbet och ett positivt test av någon läskig könssjukdom.
Det blåser fortfarande mycket men inte lika hysteriskt som i går. Ska jag vänta ytterligare eller gå nu medan det fortfarande är relativt lugnt? Det kanske blåser upp igen senare på förmiddagen. Jag går nu. Jag kan hissa båda seglen här i viken där vinden är relativt svag och kryssa ut. Om det blåser mycket på fjärden får jag reva storseglet lite.
Vinden har vänt. Jag märkte det när jag plötsligt vaknade av ett dovt och otäckt ljud: bom! Det låter precis så: bom! Jag blev rädd och tittade sömndrucket ut ur fönstret och möttes av den stumma, mörka klippväggen precis vid relingen.
Bom!
Fan! Fan! Fan! Ut ur sovsäcken! På med kläder! Ut genom luckan i förpiken och justera ankarlina och förtöjningar!
Det gick bra. Vinden har vänt från sydväst till nordväst och fick båten att lägga sig åt andra hållet i stället och ligga och stöta lite mot klippan. Men det går inga vågor och ingen större skada är skedd. Men det var otäckt.
Det ligger några gråa hus med tegeltak på en ö på andra sidan viken. Man kan se något som ser ut som ett par båtar vid en brygga också. Jag trodde det bodde någon eller några där, men det verkar tomt. Det är inte alldeles mörkt ännu, men det syns inte ett enda ljus där på andra sidan. Och tidigare gick jag upp på öns högsta klippa och såg inte en båt utom min. Jag är ensam här på St Nassa. Det känns. Ödsligt.
Jag önskar jag hade sällskap av en kvinna.
Jag hör en korp någonstans. Den har ett säreget läte som låter som ingenting annat. Där, på andra sidan viken, vid en liten kobbe ser jag den. Vad svart den är! Svart som bara en korp kan vara. Den landar bland stenarna vid stranden och hoppar omkring och tycks leta efter något. Den är en märklig uppenbarelse.
